Hej!!
Japp, nu var det ett tag sedan som jag satte mig ner för att skriva något här...det har lixom inte blivit av, det är så mycket annat som händer.
Nååå, jag har i varje fall fått besked att jag får hjälp av LSS och det är det bästa som hänt mig...har börjat på basal kroppskännedom har bara varit en gång men det gick bra, fick ligga på en tunn dyna på golvet och känna efter var kroppen min var och hur den kändes...detta blir nytt för mig i varje fall.
Den 16 nov var gubben och jag på bio, vi såg Breaking Dawn del 1...bra film nu måste man vänta 1 år tills nästa film kommer och det blir den sista i Twilight Sagan, fast man kan ju hoppas att det inte är det ändå.
Vi har haft snö 2 ggr men den är borta nu, halka är det ute och mörkt.
fredag 25 november 2011
lördag 29 oktober 2011
Sorry
Jag vet har inte skrivit nått på ett tag...men det har lixom varit lite för mycket på en och samma gång.
Jag har i varje fall fått mina diagnoser nu som blev depression, ADHD/DAMP och Aspergers...har inte riktigt landat i det hela och det känns jobbigt men samtidigt skönt att få veta vad som varit fel hela mitt liv.
Har haft besök av LSS så får man se om man får någon hjälp av dem, det är bara vänta och se, helt enkelt.
Sitter bara och väntar på att jag ska landa i allt detta, är rädd att bli behandlad som en mindre vetande eller en 5-åring bara pga mina diagnoser...är rädd att folk ska tro att jag är dum i huvudet eller nått sånt, det har varit den största räddslan i hela mitt liv, bara för att jag hela tiden blivit behandlad som om jag vore mindre vetande.
Tatuerade mig 5 oktober, tänkte jag slänger upp en bild på tatueringen också nu när jag ändå håller på.
Bilden är tagen, dagen efter att jag tatuerat mig.
Jag har i varje fall fått mina diagnoser nu som blev depression, ADHD/DAMP och Aspergers...har inte riktigt landat i det hela och det känns jobbigt men samtidigt skönt att få veta vad som varit fel hela mitt liv.
Har haft besök av LSS så får man se om man får någon hjälp av dem, det är bara vänta och se, helt enkelt.
Sitter bara och väntar på att jag ska landa i allt detta, är rädd att bli behandlad som en mindre vetande eller en 5-åring bara pga mina diagnoser...är rädd att folk ska tro att jag är dum i huvudet eller nått sånt, det har varit den största räddslan i hela mitt liv, bara för att jag hela tiden blivit behandlad som om jag vore mindre vetande.
Tatuerade mig 5 oktober, tänkte jag slänger upp en bild på tatueringen också nu när jag ändå håller på.
Bilden är tagen, dagen efter att jag tatuerat mig.
onsdag 21 september 2011
Liiite besviken
Liiite besviken blev jag väl allt när jag var till det stora sjukhuset och träffade läkaren där, trodde jag skulle få mina diagnoser men istället för det så fick jag göra nya tester...vilket jag inte alls hade räknat med, så nu blir det att vänta igen...dock vet jag inte hur länge jag måste vänta den här gången.
Snacka om att läkaren jag träffade var sävlig...verkade riktigt förvirrad och ändå anses han vara expert på området...ja, ja jag vet inte...har nu tid till min samtalskontakt den 28 september om jag inte minns helt galet och tokigt.
Vädret kunde ju vara bättre men just nu så regnar det och det är riktigt grått och trist ute, så började gårdagen också men vi fick sol på eftermiddagen och det kändes ju skönt.
Känner mig en aning trött, vaknade före tuppen så nu är jag trött, funderar på om man inte skulle gå och vila en stund om jag nu finner nog ro till det vill säga, det är ju inte så säkert...det är så mycket som man ska tänka på.
Snacka om att läkaren jag träffade var sävlig...verkade riktigt förvirrad och ändå anses han vara expert på området...ja, ja jag vet inte...har nu tid till min samtalskontakt den 28 september om jag inte minns helt galet och tokigt.
Vädret kunde ju vara bättre men just nu så regnar det och det är riktigt grått och trist ute, så började gårdagen också men vi fick sol på eftermiddagen och det kändes ju skönt.
Känner mig en aning trött, vaknade före tuppen så nu är jag trött, funderar på om man inte skulle gå och vila en stund om jag nu finner nog ro till det vill säga, det är ju inte så säkert...det är så mycket som man ska tänka på.
fredag 19 augusti 2011
torsdag 18 augusti 2011
Alla goda ting är 3
Äntligen har saker och ting börjat gå åt det håll som jag oxå går åt...för en gångs skull.
Kanske är det den nya medicinen som jag fått som gör att det är så för att jag tänker klarare och hjärnan fungerar bättre än den någonsin gjort eller så är det bara min tur nu helt enkelt.
3 bra saker som hänt den senaste tiden:
1. Har fått min nya sjukskrivning godkänd...JIIIIPPPIIIIIIIIIIIIIIII
2. Ska få träffa en viktig läkare den 19 september för mina nya diagnoser.
3. Vunnit ett slag i en strid som jag aldrig trodde att jag skulle vinna.
Äter 1 mg Risperdon varje dag och det är tack vare den medusinen som jag nu mår så kriminellt bra, det måste nästan vara kriminellt att må såhär bra fastän jag inte sovit mer än 3-4 tim/natt sedan i söndags och gått med en sprängande huvudvärk...så har jag ändå varit glad, alltså glad på riktigt...det var länge sedan jag var det...konstigt att jag ens kommer ihåg hur det känns.
Har förutom allt detta då fått en kraftig inflammation i min skadade handled...jooo, densamme som läkarn säger är psykosomatisk...i vilket fall som helst så äter jag Panodil och Naproxen och den har blivit bättre sedan jag började äta dessa piller, fick i fredags kväll oxå en kortisonspruta rätt in i handleden...det var inte skönt.
Inatt har jag sovit ca 6 timmar och så sov jag ca 2 timmar under eftermiddagen igår...så det tar sig, sa mordbrännarn.
Så ska vi inte tala om vilka mardrömmar jag haft den senaste veckan, hela tiden då jag lyckas sova så drömmer jag att jag mördar vissa personer och det känns så oerhört skönt att se dem ligga där "döda", det är så verkligt så ibland undrar jag om det inte är sant.
Idag blir det att fara på socs, inte för att det är nått att se fram emot men, men vi har inget annat val då vi bara har min sjukpenning som enda inkomst och den kommer man inte långt med, kan jag helt ärligt säga...mer än halva går till hyran...måste fundera på att söka något billigare boende, detta går inte...jag blir stressad av att veta att jag kanske inte har råd att betala hyran den här månaden...det är också sånt som jag ligger och tänker på om natten och då kan man ju fetglömma att man kan ens fundera på att sova.
Uret är lite över 8 på morgonen...inte vanligt att jag är vaken då, men jag vaknade vid halv sju och kunde inte somna om...önskar jag kunde som min man sova till halv tio tiden eller nått, på det är sättet blir dagen så hemskt lång.
Den 23 augusti ska jag till läkaren, nu kommer jag inte ihåg vilken tid det var men det var vid 11 nån gång om jag inte minns helt fel...ska dit med min handled, så får vi se vad han säger och vad som händer och fötter...vet inte om jag är så sugen på att fara med den till stora sjukhuset med tanke på att läkarn där säger att den är psykosomatisk och att det inte finns nått att göra åt det hela...snart har jag väl ont i den pga min övervikt oxå.
Kanske är det den nya medicinen som jag fått som gör att det är så för att jag tänker klarare och hjärnan fungerar bättre än den någonsin gjort eller så är det bara min tur nu helt enkelt.
3 bra saker som hänt den senaste tiden:
1. Har fått min nya sjukskrivning godkänd...JIIIIPPPIIIIIIIIIIIIIIII
2. Ska få träffa en viktig läkare den 19 september för mina nya diagnoser.
3. Vunnit ett slag i en strid som jag aldrig trodde att jag skulle vinna.
Äter 1 mg Risperdon varje dag och det är tack vare den medusinen som jag nu mår så kriminellt bra, det måste nästan vara kriminellt att må såhär bra fastän jag inte sovit mer än 3-4 tim/natt sedan i söndags och gått med en sprängande huvudvärk...så har jag ändå varit glad, alltså glad på riktigt...det var länge sedan jag var det...konstigt att jag ens kommer ihåg hur det känns.
Har förutom allt detta då fått en kraftig inflammation i min skadade handled...jooo, densamme som läkarn säger är psykosomatisk...i vilket fall som helst så äter jag Panodil och Naproxen och den har blivit bättre sedan jag började äta dessa piller, fick i fredags kväll oxå en kortisonspruta rätt in i handleden...det var inte skönt.
Inatt har jag sovit ca 6 timmar och så sov jag ca 2 timmar under eftermiddagen igår...så det tar sig, sa mordbrännarn.
Så ska vi inte tala om vilka mardrömmar jag haft den senaste veckan, hela tiden då jag lyckas sova så drömmer jag att jag mördar vissa personer och det känns så oerhört skönt att se dem ligga där "döda", det är så verkligt så ibland undrar jag om det inte är sant.
Idag blir det att fara på socs, inte för att det är nått att se fram emot men, men vi har inget annat val då vi bara har min sjukpenning som enda inkomst och den kommer man inte långt med, kan jag helt ärligt säga...mer än halva går till hyran...måste fundera på att söka något billigare boende, detta går inte...jag blir stressad av att veta att jag kanske inte har råd att betala hyran den här månaden...det är också sånt som jag ligger och tänker på om natten och då kan man ju fetglömma att man kan ens fundera på att sova.
Uret är lite över 8 på morgonen...inte vanligt att jag är vaken då, men jag vaknade vid halv sju och kunde inte somna om...önskar jag kunde som min man sova till halv tio tiden eller nått, på det är sättet blir dagen så hemskt lång.
Den 23 augusti ska jag till läkaren, nu kommer jag inte ihåg vilken tid det var men det var vid 11 nån gång om jag inte minns helt fel...ska dit med min handled, så får vi se vad han säger och vad som händer och fötter...vet inte om jag är så sugen på att fara med den till stora sjukhuset med tanke på att läkarn där säger att den är psykosomatisk och att det inte finns nått att göra åt det hela...snart har jag väl ont i den pga min övervikt oxå.
onsdag 3 augusti 2011
*Suck*
Vet int vad jag ska säga annat än *suck*, det finns folk som vill komma och hälsa på men jag vet inte om jag orkar med att vara trevlig å social som man då ska vara när det ska komma folk som man eller jag inte känner så bra.
Min nya medicin gör att jag inte mår så bra, har fått biverkningar av den som ger lågt blodtryck så jag går omkring med yrsel hela tiden och då är i varje fall jag inte alls pigg på något större uppdrag.
Sover dåligt för de nya grannarna ovanpå lever om så himskans på morgonen, så jag får aldrig sova ut ordentligt, fattar inte vad de håller på med varje morgon, okej helt ärligt så vill jag överhuvudtaget inte bo kvar här alls.
Här finns inget för mig och det är skit jobbigt att bara inse att här finns inget för mig men jag kan heller inte göra något för att ta mig härifrån...jag är fast här och vantrivs till den grad att jag funderar på, vad jag överhuvudtaget, flyttade hit för.
Allt känns bara så...ja, jag vet inte...inte fick jag nån tid att komma och prata med min samtalskontakt heller, så det var inte så noga eller nått...vet inte vad jag ska se det som egentligen, får väl sitta här och må dåligt då, shit happens.
Min nya medicin gör att jag inte mår så bra, har fått biverkningar av den som ger lågt blodtryck så jag går omkring med yrsel hela tiden och då är i varje fall jag inte alls pigg på något större uppdrag.
Sover dåligt för de nya grannarna ovanpå lever om så himskans på morgonen, så jag får aldrig sova ut ordentligt, fattar inte vad de håller på med varje morgon, okej helt ärligt så vill jag överhuvudtaget inte bo kvar här alls.
Här finns inget för mig och det är skit jobbigt att bara inse att här finns inget för mig men jag kan heller inte göra något för att ta mig härifrån...jag är fast här och vantrivs till den grad att jag funderar på, vad jag överhuvudtaget, flyttade hit för.
Allt känns bara så...ja, jag vet inte...inte fick jag nån tid att komma och prata med min samtalskontakt heller, så det var inte så noga eller nått...vet inte vad jag ska se det som egentligen, får väl sitta här och må dåligt då, shit happens.
fredag 29 juli 2011
Vad gör man??
Vad gör man när livet känns övermäktigt????
När man känner att nu, NU orkar jag inte länge till...när man känner att denna eviga kamp på nått sätt känns helt...ja, det spelar ingen roll om jag gör si eller så...det blir inte bättre av det ändå.
Mitt största fel är att jag ALLTID låtsas vara glad utåt fastän jag skulle gråta hejdlöst inombords...har byggt upp en fasad, en mur som många inte får se bakom...allt för att slippa bli sårad, men sårad blir jag ändå och det sätter sig så djupt, så djupt...ibland känns det som om jag skulle drunkna men på något konstigt sätt så finns livsviljan där någonstans, vilket förvånar mig varje gång, för den känns som bort blåst...när man faller.
Ibland märker man inte att det är på väg förrän man redan fallit ett bra tag och det är då som det blir riktigt, riktigt jobbigt att försöka ta sig upp på fötter igen...har fallit ordentligt nu och allt pga en människa som jag inte känner och den personen känner inte mig heller, men ändå vet personen att jag är kaxig och elak.
Det har vart ren mobbning och det är bara mig som personen rackat ner på i 1 veckas tid.
I fredags pratade jag akut med min samtalskontakt på telefon och han sa att jag måste gå till en läkare och få ut medicin så på eftermiddagen/kvällen var vi till jouren och jag fick med mig hem några Lergigan 25 mg, läkaren jag träffade var helt underbar och förstående men det är väl så med kvinnliga läkare.
Min samtalskontakt sa att han skulle ringa mig men, men ännu har inget hänt på den fronten...vet inte om jag ska fara till Psykmott. eller om jag ska gå till VC för medicinen jag fick i fredags är snart slut och vad som händer när den tar slut, det vet jag inte...vill inte ens tänka på det egentligen, men det som om den tanken har fastnat i huvudet för dagarna innan jag fick medicin var hemska, fyllda med ångest och hallucinationer.
Vad gör man när det ända man vill är att ligga i fosterställning och gunga fram å tillbaka...stänga allt och alla utanför, stänga in sig i en kokong.
Har fått en ny medicin nu gäller det bara att komma ihåg att ta eländet...var till läkarn igår morse, han sa att jag var en intressant person att prata med...vad det nu ska betyda???
Han säger att jag är intelligent men tror att när folk sett mig att de genast fått nån konstig snedvriden bild av vem jag är och ansett att jag varit dum i huvudet, har i många års tid eller i ärlighetens namn hela mitt liv så länge jag kan komma ihåg så har jag känt mig dumförklarad...speciellt av lärare och vissa släktingar och framför allt släkten som jag är ingift i, tur är ju att man int har nån kontakt med de längre, de skulle må nu...om de visste allt.
När man känner att nu, NU orkar jag inte länge till...när man känner att denna eviga kamp på nått sätt känns helt...ja, det spelar ingen roll om jag gör si eller så...det blir inte bättre av det ändå.
Mitt största fel är att jag ALLTID låtsas vara glad utåt fastän jag skulle gråta hejdlöst inombords...har byggt upp en fasad, en mur som många inte får se bakom...allt för att slippa bli sårad, men sårad blir jag ändå och det sätter sig så djupt, så djupt...ibland känns det som om jag skulle drunkna men på något konstigt sätt så finns livsviljan där någonstans, vilket förvånar mig varje gång, för den känns som bort blåst...när man faller.
Ibland märker man inte att det är på väg förrän man redan fallit ett bra tag och det är då som det blir riktigt, riktigt jobbigt att försöka ta sig upp på fötter igen...har fallit ordentligt nu och allt pga en människa som jag inte känner och den personen känner inte mig heller, men ändå vet personen att jag är kaxig och elak.
Det har vart ren mobbning och det är bara mig som personen rackat ner på i 1 veckas tid.
I fredags pratade jag akut med min samtalskontakt på telefon och han sa att jag måste gå till en läkare och få ut medicin så på eftermiddagen/kvällen var vi till jouren och jag fick med mig hem några Lergigan 25 mg, läkaren jag träffade var helt underbar och förstående men det är väl så med kvinnliga läkare.
Min samtalskontakt sa att han skulle ringa mig men, men ännu har inget hänt på den fronten...vet inte om jag ska fara till Psykmott. eller om jag ska gå till VC för medicinen jag fick i fredags är snart slut och vad som händer när den tar slut, det vet jag inte...vill inte ens tänka på det egentligen, men det som om den tanken har fastnat i huvudet för dagarna innan jag fick medicin var hemska, fyllda med ångest och hallucinationer.
Vad gör man när det ända man vill är att ligga i fosterställning och gunga fram å tillbaka...stänga allt och alla utanför, stänga in sig i en kokong.
Har fått en ny medicin nu gäller det bara att komma ihåg att ta eländet...var till läkarn igår morse, han sa att jag var en intressant person att prata med...vad det nu ska betyda???
Han säger att jag är intelligent men tror att när folk sett mig att de genast fått nån konstig snedvriden bild av vem jag är och ansett att jag varit dum i huvudet, har i många års tid eller i ärlighetens namn hela mitt liv så länge jag kan komma ihåg så har jag känt mig dumförklarad...speciellt av lärare och vissa släktingar och framför allt släkten som jag är ingift i, tur är ju att man int har nån kontakt med de längre, de skulle må nu...om de visste allt.
måndag 18 juli 2011
fredag 17 juni 2011
Snart 40
Så sitter man här...har faktiskt länge funderat på detta, i mitt huvud har tankarna kring detta rasat rätt mycket och jag har varit rädd för att ta upp det i ljuset...men jag inser nu att jag helt enkelt MÅSTE få ut det och just nu spelar det ingen roll om jag förlorar nån vän pga det, det bevisar ju bara att de inte var en riktig vän.
Som alltid när jag sitter och ska försöka skriva ner något kommer frågan...men var ska jag börja?? en del säger börja från början, jag kan inte det för jag kommer inte ihåg saker på det sättet, alltså kronologisk ordning.
Snart 40 år och fortfarande rädd för mig själv och andra, speciellt män...visst det är ett under att jag är gift men min man och min bästa vän som också är mitt ex är en av de få män som jag litar på till 100%.
Det känns faktiskt rätt tungt att inse att jag snart är 40 år och blir rädd som ett litet barn i vissa lägen, man ska inte vara såhär när man snart är 40 år...eller det i varje fall vad jag tror, när man är snart 40 år ska man veta vem man är, kunna lita på sig själv och förstå varför man ibland gör si eller så...men det kan inte jag.
De flesta vet väl att min pappa var alkoholist när jag var liten, inget som skäms över eller känner skuld för längre...har gjort det förut och i väldigt många år...att min pappa drack rätt rejält och i perioder har säkert skadat mig mer än vad jag kanske tror...är idag helt emot allt som heter alkohol...men det som skadade mig mest, var nog inte det faktum att min pappa var full utan det är vad som hände då han blev full.
Min pappa har aldrig rört mig och det är jag så evigt tacksam över...visst jag hatade honom för att söp som ett svin och höll en vaken med sitt spyende och väntade på att jag eller min mamma skulle skura efter honom...utan det som jag anser skadade mig mest, det var hans suparkompisar och deras sexuella böjelser.
De var inte friska i huvudet om man säger så, det är man inte om man är intresserad av barn på det sexuella planet...anser i varje fall jag...men ingen som inte varit utsatt för sexuella övergrepp/våldtäkt vet vad det innebär...jag vet det för det var min vardag i över 15 års tid.
Jag är sällan bitter över det som hänt, men jag inser ju också att det inte är ett normalt liv som levt...jag vet inte när det började, har ju alltid varit tidigt utvecklad...ja, som om det skulle vara någon slags ursäkt...det är den enda ursäkten som jag någonsin fått i varje fall och inte förväntar jag mig att få något mera.
Mitt första minne av den här karaktären är jag 5 år gammal och min pappas sk arbetskompis smeker mina bröst...sedan blev det bara värre och värre.
Förväntar mig ingenting av dessa män...för i deras värld så har de inte gjort något fel...i deras värld är detta normalt.
Idag kan jag ibland ångra att jag aldrig satte dit dem...dagen då jag bröt mig lös ur deras våld...dagen då jag för första gången kämpade emot och samtidigt kämpade för mitt liv...dagen då en av dem åkte på en fet smäll...stackars sate som efter den dagen var livrädd för mig...men han hade ju i varje fall fått minst 10 år av mitt liv så det var väl på tiden att jag tog tillbaka det lilla som fanns kvar av mig.
Jag var 18 år då, min pappa hade minskat ner rejält med sitt supande då och jag tror att det var det som gjorde att jag orkade ta upp kampen för mitt liv...kunde han så kunde väl jag.
Det som idag gör mest ONT det är när jag berättar om mitt liv och folk frågar...men varför gjorde du inget?? eller jag i efterhand får höra att jag bara påstår en massa saker...jag påstår inte...jag VET.
Något som jag aldrig trodde då för över 20 år sedan är att jag 20 år senare fortfarande skulle må dåligt av det som hände mig då, för över 20 år sedan...jag trodde inte det.
För en tid sedan, var jag till min läkare på Vårdcentralen och han tyckte att jag skulle börja njuta av livet för att det sättet som jag lever på idag, det är bara slöseri med tid...hade jag då varit det minsta självmordsbenägen så hade han fått ett liv på sitt samvete...jag anser att man kan inte uttrycka sig hur som helst bara för att man är läkare...han har läst min journal, han vet att jag varit självmordsbenägen i många år.
Kommer ihåg så många saker så tydligt...en av dem är att jag skulle få en skinnjacka av min pappas suparkompis om jag gjorde honom en tjänst, först blev jag överlycklig och kunde inte fatta att jag skulle få en skinnjacka men ganska snabbt insåg jag oxå priset som jag skulle vara tvungen att betala för att få den...jag skulle hjälpa honom ensam att städa hans lägenhet...det blev ingen deal...för jag visste att det inte skulle bli mycket städa av.
Ni kanske då undrar men din mamma då...jooo, min mamma hon fanns där i utkanten någonstans och jag har alltid varit mera mamma åt min mamma än tvärtom...min mamma är och har alltid varit psykiskt sjuk och har därför aldrig kunnat vara där för mig, som en mamma ska vara...någon som ska skydda sitt barn emot allt ont.
Det tog många år innan jag insåg att det liv jag lever/levt inte är normalt...visst hade jag vänner vars föräldrar hade problem med spriten och så, så vissa saker tog jag nog för givet...ja, det liksom ska vara så men sedan så gick det upp för mig att, de var inte sexuellt aktiva emot sin egen vilja.
Kan jag förlåta dessa människor...ja, jag måste försöka för att själv orka med...men jag finner det så svårt...i kyrkan säger de att man ska älska alla...men tyvärr jag kan inte älska de som gjort detta emot mig...jag kan bara inte det.
Omöjligt men så säger folk att det finns inget som är omöjligt utan det omöjliga tar bara lite längre tid...men jag vet inte...jag vill kunna förlåta dem för det de gjort om inte så för att själv må bra, men det är som att jag inte kan göra det...som att jag älskar att skada mig själv genom att inte tillåta mig själv att älska, glömma och förlåta.
Frågan är då kommer jag någonsin att kunna glömma, det tror jag inte...tror inte jag kommer att glömma det jag kommer ihåg, det jag valt att förtränga, det kommer jag ändå inte ihåg idag.
Det var först meningen att jag skulle skriva detta på en annan sida men jag vet inte ännu om jag ska vara så öppen där och därför valde jag att lägga upp det här istället...men varför ska jag skämmas och vara rädd för sanningen...sanningen gör mig ju fri.
Som alltid när jag sitter och ska försöka skriva ner något kommer frågan...men var ska jag börja?? en del säger börja från början, jag kan inte det för jag kommer inte ihåg saker på det sättet, alltså kronologisk ordning.
Snart 40 år och fortfarande rädd för mig själv och andra, speciellt män...visst det är ett under att jag är gift men min man och min bästa vän som också är mitt ex är en av de få män som jag litar på till 100%.
Det känns faktiskt rätt tungt att inse att jag snart är 40 år och blir rädd som ett litet barn i vissa lägen, man ska inte vara såhär när man snart är 40 år...eller det i varje fall vad jag tror, när man är snart 40 år ska man veta vem man är, kunna lita på sig själv och förstå varför man ibland gör si eller så...men det kan inte jag.
De flesta vet väl att min pappa var alkoholist när jag var liten, inget som skäms över eller känner skuld för längre...har gjort det förut och i väldigt många år...att min pappa drack rätt rejält och i perioder har säkert skadat mig mer än vad jag kanske tror...är idag helt emot allt som heter alkohol...men det som skadade mig mest, var nog inte det faktum att min pappa var full utan det är vad som hände då han blev full.
Min pappa har aldrig rört mig och det är jag så evigt tacksam över...visst jag hatade honom för att söp som ett svin och höll en vaken med sitt spyende och väntade på att jag eller min mamma skulle skura efter honom...utan det som jag anser skadade mig mest, det var hans suparkompisar och deras sexuella böjelser.
De var inte friska i huvudet om man säger så, det är man inte om man är intresserad av barn på det sexuella planet...anser i varje fall jag...men ingen som inte varit utsatt för sexuella övergrepp/våldtäkt vet vad det innebär...jag vet det för det var min vardag i över 15 års tid.
Jag är sällan bitter över det som hänt, men jag inser ju också att det inte är ett normalt liv som levt...jag vet inte när det började, har ju alltid varit tidigt utvecklad...ja, som om det skulle vara någon slags ursäkt...det är den enda ursäkten som jag någonsin fått i varje fall och inte förväntar jag mig att få något mera.
Mitt första minne av den här karaktären är jag 5 år gammal och min pappas sk arbetskompis smeker mina bröst...sedan blev det bara värre och värre.
Förväntar mig ingenting av dessa män...för i deras värld så har de inte gjort något fel...i deras värld är detta normalt.
Idag kan jag ibland ångra att jag aldrig satte dit dem...dagen då jag bröt mig lös ur deras våld...dagen då jag för första gången kämpade emot och samtidigt kämpade för mitt liv...dagen då en av dem åkte på en fet smäll...stackars sate som efter den dagen var livrädd för mig...men han hade ju i varje fall fått minst 10 år av mitt liv så det var väl på tiden att jag tog tillbaka det lilla som fanns kvar av mig.
Jag var 18 år då, min pappa hade minskat ner rejält med sitt supande då och jag tror att det var det som gjorde att jag orkade ta upp kampen för mitt liv...kunde han så kunde väl jag.
Det som idag gör mest ONT det är när jag berättar om mitt liv och folk frågar...men varför gjorde du inget?? eller jag i efterhand får höra att jag bara påstår en massa saker...jag påstår inte...jag VET.
Något som jag aldrig trodde då för över 20 år sedan är att jag 20 år senare fortfarande skulle må dåligt av det som hände mig då, för över 20 år sedan...jag trodde inte det.
För en tid sedan, var jag till min läkare på Vårdcentralen och han tyckte att jag skulle börja njuta av livet för att det sättet som jag lever på idag, det är bara slöseri med tid...hade jag då varit det minsta självmordsbenägen så hade han fått ett liv på sitt samvete...jag anser att man kan inte uttrycka sig hur som helst bara för att man är läkare...han har läst min journal, han vet att jag varit självmordsbenägen i många år.
Kommer ihåg så många saker så tydligt...en av dem är att jag skulle få en skinnjacka av min pappas suparkompis om jag gjorde honom en tjänst, först blev jag överlycklig och kunde inte fatta att jag skulle få en skinnjacka men ganska snabbt insåg jag oxå priset som jag skulle vara tvungen att betala för att få den...jag skulle hjälpa honom ensam att städa hans lägenhet...det blev ingen deal...för jag visste att det inte skulle bli mycket städa av.
Ni kanske då undrar men din mamma då...jooo, min mamma hon fanns där i utkanten någonstans och jag har alltid varit mera mamma åt min mamma än tvärtom...min mamma är och har alltid varit psykiskt sjuk och har därför aldrig kunnat vara där för mig, som en mamma ska vara...någon som ska skydda sitt barn emot allt ont.
Det tog många år innan jag insåg att det liv jag lever/levt inte är normalt...visst hade jag vänner vars föräldrar hade problem med spriten och så, så vissa saker tog jag nog för givet...ja, det liksom ska vara så men sedan så gick det upp för mig att, de var inte sexuellt aktiva emot sin egen vilja.
Kan jag förlåta dessa människor...ja, jag måste försöka för att själv orka med...men jag finner det så svårt...i kyrkan säger de att man ska älska alla...men tyvärr jag kan inte älska de som gjort detta emot mig...jag kan bara inte det.
Omöjligt men så säger folk att det finns inget som är omöjligt utan det omöjliga tar bara lite längre tid...men jag vet inte...jag vill kunna förlåta dem för det de gjort om inte så för att själv må bra, men det är som att jag inte kan göra det...som att jag älskar att skada mig själv genom att inte tillåta mig själv att älska, glömma och förlåta.
Frågan är då kommer jag någonsin att kunna glömma, det tror jag inte...tror inte jag kommer att glömma det jag kommer ihåg, det jag valt att förtränga, det kommer jag ändå inte ihåg idag.
Det var först meningen att jag skulle skriva detta på en annan sida men jag vet inte ännu om jag ska vara så öppen där och därför valde jag att lägga upp det här istället...men varför ska jag skämmas och vara rädd för sanningen...sanningen gör mig ju fri.
måndag 16 maj 2011
*Suck*
Så har vi haft det där mötet och inte blev jag klokare av det och människan gillade jag inte alls...sådan där sur paragraf-ryttare som en elak socs-kärring...näää, usch hoppas man slipper träffa den där igen.
Hon var så rädd för hundar så snälla vovven som nog är räddare för hon än tvärtom, fick vi stänga in i sovrummet...stackarn, visst fattar jag att man kan vara rädd för hundar...det är jag ju själv eller rädd och rädd...jag har en viss respekt för vissa raser...men jag har faktiskt gjort något åt det...har utsatt mig för att träffa den rasen av hundar.
Men man väljer ju själv hur man vill leva sitt liv och man väljer ju själv om man vill fortsätta att vara rädd för saker men i slutänden förlorar man bara på det själv, synd bara att det inte har gått upp för alla, ska man låta räddslan för något styra hela ens liv...då blir det jobbigt.
Visst pga min OCD och Panikångest så är jag rädd för saker som att tex vara ute bland folk...men jag måste ju gå ut nån gång och då gör jag det då jag har en bra dag.
Vad skulle den där typen hit å göra egentligen, hon sa innan hon gick till personliga ombudet att de kanske borde ta en träff med oss eller dem som hon sa...men hallåååå, jag satt ju faktiskt där...återigen blir man helt dumförklarad...hatar när folk pratar över huvudet på mig...bara för att jag har viss problematik betyder inte att jag helt dum i huvudet...fast nu börjar jag att undra...vem det är som är dum i huvudet...hon eller jag.
Hon var så rädd för hundar så snälla vovven som nog är räddare för hon än tvärtom, fick vi stänga in i sovrummet...stackarn, visst fattar jag att man kan vara rädd för hundar...det är jag ju själv eller rädd och rädd...jag har en viss respekt för vissa raser...men jag har faktiskt gjort något åt det...har utsatt mig för att träffa den rasen av hundar.
Men man väljer ju själv hur man vill leva sitt liv och man väljer ju själv om man vill fortsätta att vara rädd för saker men i slutänden förlorar man bara på det själv, synd bara att det inte har gått upp för alla, ska man låta räddslan för något styra hela ens liv...då blir det jobbigt.
Visst pga min OCD och Panikångest så är jag rädd för saker som att tex vara ute bland folk...men jag måste ju gå ut nån gång och då gör jag det då jag har en bra dag.
Vad skulle den där typen hit å göra egentligen, hon sa innan hon gick till personliga ombudet att de kanske borde ta en träff med oss eller dem som hon sa...men hallåååå, jag satt ju faktiskt där...återigen blir man helt dumförklarad...hatar när folk pratar över huvudet på mig...bara för att jag har viss problematik betyder inte att jag helt dum i huvudet...fast nu börjar jag att undra...vem det är som är dum i huvudet...hon eller jag.
lördag 14 maj 2011
I väntan på
Börjar bli lite NERVÖS nu då...på måndag kommer Personligt Ombud och chefen för Boendestödjarna hit...man tänker, undrar vad de ska säga...vi ska försöka få boendestöd bara för att få en förbättrad livssituation och för att få den förbannade vardagen att fungera, vilket den inte gjort på över 1 års tid pga en massa olika anledningar.
Boendestöd är ett individuellt anpassat stöd som utgår från den enskildes behov och ska ge en förbättrad livssituation.
Det primära syftet är att ge stöd så att du själv kan möta och hantera vardagslivets olika situationer.
Att göra olika saker tillsammans är därför en viktig del i stödinsatserna.
Boendestödet ges inte enbart i hemmet utan också genom vardagliga aktiviteter ute i samhället.
Stödet skall vara flexibelt, individuellt och bygga på kontinuitet.
Stödet ges av särskilda boendestödjare och du erbjuds en kontaktperson som hjälper dig.
Boendestödet är avgiftsfritt.
Boendestöd är en stödform för dig som har en psykisk funktionsnedsättning som gör att du har svårt att få vardagen att fungera.
Om du själv inte klarar att tillgodose dina behov och om de inte kan tillgodoses på något annat sätt har du rätt att få stöd och hjälp enligt socialtjänstlagen (SoL) för att uppnå en skälig levnadsnivå.
När du har fått ett beslut om boendestöd enligt SoL har du rätt att förvänta dig följande:
• All personal har tystnadsplikt.
• Du erbjuds boendestöd senast inom tre veckor.
• Det finns personal som ger dig stöd och hjälp i vardagslivet.
• Tillsammans med dig utformas en genomförandeplan för hur du ska få boendestödet. Genomförandeplanen följs upp minst en gång om året.
• Vi uppmärksammar barns behov i familjen.
• Du blir bemött på ett bra sätt av kunnig och professionell personal.
• Du får information på ett sätt som du förstår.
Boendestöd
Boendestöd för personer med psykisk funktionsnedsättning
Har du psykiska besvär som gör att du har svårigheter med att få vardagslivet att fungera?
Behöver du hjälp att bryta ensamhet och isolering? boendestödet kan hjälpa dig med återhämtningen efter psykisk sjukdom.
Vad är boendestöd?
Det är en person som i sitt arbete har erfarenhet av att möta människor med olika svårigheter.
Tillsammans med en boendestödjare kan du i din egen takt och på ditt eget sätt komma fram till vad vi kan hjälpas åt med.
Det kan handla om praktiska vardagsgöromål som blir enklare om man, åtminstone till att börja med, är två som gör dem.
Det vi kan göra tillsammans är exempelvis att planera, handla, städa eller göra olika fritidsaktiviteter.
Det kan handla om att få struktur på dagarna genom våra besök, få hjälp och stöd i att återknyta gamla kontakter eller att få nya.
Syftet är att du ska få hjälp att återhämta dig.
Väntar också på att få mina diagnoser klara så att jag kan få intyg på dem så att FK och AF kan sluta bråka med mig om pengar och papper som ska skickas än hit och än dit.
Boendestöd är ett individuellt anpassat stöd som utgår från den enskildes behov och ska ge en förbättrad livssituation.
Det primära syftet är att ge stöd så att du själv kan möta och hantera vardagslivets olika situationer.
Att göra olika saker tillsammans är därför en viktig del i stödinsatserna.
Boendestödet ges inte enbart i hemmet utan också genom vardagliga aktiviteter ute i samhället.
Stödet skall vara flexibelt, individuellt och bygga på kontinuitet.
Stödet ges av särskilda boendestödjare och du erbjuds en kontaktperson som hjälper dig.
Boendestödet är avgiftsfritt.
Boendestöd är en stödform för dig som har en psykisk funktionsnedsättning som gör att du har svårt att få vardagen att fungera.
Om du själv inte klarar att tillgodose dina behov och om de inte kan tillgodoses på något annat sätt har du rätt att få stöd och hjälp enligt socialtjänstlagen (SoL) för att uppnå en skälig levnadsnivå.
När du har fått ett beslut om boendestöd enligt SoL har du rätt att förvänta dig följande:
• All personal har tystnadsplikt.
• Du erbjuds boendestöd senast inom tre veckor.
• Det finns personal som ger dig stöd och hjälp i vardagslivet.
• Tillsammans med dig utformas en genomförandeplan för hur du ska få boendestödet. Genomförandeplanen följs upp minst en gång om året.
• Vi uppmärksammar barns behov i familjen.
• Du blir bemött på ett bra sätt av kunnig och professionell personal.
• Du får information på ett sätt som du förstår.
Boendestöd
Boendestöd för personer med psykisk funktionsnedsättning
Har du psykiska besvär som gör att du har svårigheter med att få vardagslivet att fungera?
Behöver du hjälp att bryta ensamhet och isolering? boendestödet kan hjälpa dig med återhämtningen efter psykisk sjukdom.
Vad är boendestöd?
Det är en person som i sitt arbete har erfarenhet av att möta människor med olika svårigheter.
Tillsammans med en boendestödjare kan du i din egen takt och på ditt eget sätt komma fram till vad vi kan hjälpas åt med.
Det kan handla om praktiska vardagsgöromål som blir enklare om man, åtminstone till att börja med, är två som gör dem.
Det vi kan göra tillsammans är exempelvis att planera, handla, städa eller göra olika fritidsaktiviteter.
Det kan handla om att få struktur på dagarna genom våra besök, få hjälp och stöd i att återknyta gamla kontakter eller att få nya.
Syftet är att du ska få hjälp att återhämta dig.
Väntar också på att få mina diagnoser klara så att jag kan få intyg på dem så att FK och AF kan sluta bråka med mig om pengar och papper som ska skickas än hit och än dit.
Kejdetäcket ett Kognitivt hjälpmedel
Kognition handlar om de processer som sker i hjärnan då vi tar emot, bearbetar och förmedlar information.
Ordet syftar på förmågan att minnas, orientera sig i tid och rum, problemlösningsförmåga, numerisk förmåga m.m.
Faktorer som kan påverka den kognitiva förmågan är bl.a. ADHD/Damp, demenssjukdomar, utvecklingsstörning, förvärvad hjärnskada, afasi, autism, whiplaschskador och psykiska funktionshinder.
Kedjetäcket är ett hjälpmedel som gör det lättare att komma till ro.
Barn med synskador, högaktiva, personer med ADHD-problematik eller Autism/Aspergers syndrom kan ha stor nytta av Kedjetäcket när det handlar om att lugna eller underlätta avslappning.
Även barn och vuxna med mer allmänna besvär av sömnproblem, oro och ångest kan dra nytta av en enkel och praktisk lösning för att lindra besvären.
Genom det tryck som utövas på kroppen får användaren en känsla av trygghet och frisättning av ett flertal kroppsegna ämnen med lugnande inverkan, stimuleras.
Kedjetäcket är svalt, tvättas i vanlig tvättmaskin (på skonsamt tvättprogram), lätt att handha, är tyst och dessutom ser det ut som ett vanligt täcke.
Att använda fyllda och tunga täcken kan ge ökat lugn och känsla av trygghet.
Insomningen underlättas och många personer upplever en bättre sömn.
Genom det tryck som utövas på kroppen får användaren en känsla av trygghet och frisättningen av ett flertal kroppsegna ämnen med lugnande inverkan, stimuleras.
Kedjetäcket finns i flera olika vikter: 4 kg, 5 kg, 8 kg, 10 kg, Barn 3 kg och kedjetäcke med önskad vikt.
Ordet syftar på förmågan att minnas, orientera sig i tid och rum, problemlösningsförmåga, numerisk förmåga m.m.
Faktorer som kan påverka den kognitiva förmågan är bl.a. ADHD/Damp, demenssjukdomar, utvecklingsstörning, förvärvad hjärnskada, afasi, autism, whiplaschskador och psykiska funktionshinder.
Kedjetäcket är ett hjälpmedel som gör det lättare att komma till ro.
Barn med synskador, högaktiva, personer med ADHD-problematik eller Autism/Aspergers syndrom kan ha stor nytta av Kedjetäcket när det handlar om att lugna eller underlätta avslappning.
Även barn och vuxna med mer allmänna besvär av sömnproblem, oro och ångest kan dra nytta av en enkel och praktisk lösning för att lindra besvären.
Genom det tryck som utövas på kroppen får användaren en känsla av trygghet och frisättning av ett flertal kroppsegna ämnen med lugnande inverkan, stimuleras.
Kedjetäcket är svalt, tvättas i vanlig tvättmaskin (på skonsamt tvättprogram), lätt att handha, är tyst och dessutom ser det ut som ett vanligt täcke.
Att använda fyllda och tunga täcken kan ge ökat lugn och känsla av trygghet.
Insomningen underlättas och många personer upplever en bättre sömn.
Genom det tryck som utövas på kroppen får användaren en känsla av trygghet och frisättningen av ett flertal kroppsegna ämnen med lugnande inverkan, stimuleras.
Kedjetäcket finns i flera olika vikter: 4 kg, 5 kg, 8 kg, 10 kg, Barn 3 kg och kedjetäcke med önskad vikt.
Jag har funderingar på att prova ett sånt här täcke pga min problematik och hoppas att jag kan få den som ett hjälpmedel för jag har inte råd att köpa täcket själv...då det kostar 3.000 kr och uppåt.
14 maj
Kom inte in på bloggen igår...vet inte varför...det var väl nått tekniskt fel eller nått.
Sååå jag får göra en
Det var ju så att Robert Pattinson fyllde 25 år igår.
Sååå jag får göra en
Belated Happy Birthday Rob
söndag 1 maj 2011
Lax å annat
Ska äta varmrökt lax idag, det är så gott och jag har inte ätit det på väldigt länge men idag ska det bli av eller rättare sagt ikväll.
Köpte lite choklad idag, skulle inte det men hittade en ny sort som jag var tvungen att smaka, fast den var inte så jätte god egentligen.
Sitter och dricker min favvo läsk Vira Blåtira, den är god finns bara en nackdel man blir blå i munnen och runt munnen men gott är det.
Tidigare i veckan var jag och köpte en bok, har inte läst hela ännu men har läst vissa saker i den.
Köpte lite choklad idag, skulle inte det men hittade en ny sort som jag var tvungen att smaka, fast den var inte så jätte god egentligen.
Sitter och dricker min favvo läsk Vira Blåtira, den är god finns bara en nackdel man blir blå i munnen och runt munnen men gott är det.
Tidigare i veckan var jag och köpte en bok, har inte läst hela ännu men har läst vissa saker i den.
Boken som jag köpte är den här:
Twilightsagan - Den officiella illustrerade guiden.
torsdag 21 april 2011
Skärtorsdag
Så är Påsken snart över oss återigen en sådan där storhelg som jag bara hatar, hatar, hatar och hatar...en massa gamla minnen som bara dyker upp...alla är väl inte dåliga men de som är det...ja, de räcker och blir över i varje fall för mig.
Funderar på vad vi ska äta till middag...men har ännu inte kommit på något, kanske kokta ägg och stekt bacon...kan det vara nått är egentligen sugen på sill men det är det ju bara jag som äter...så det blir nog ingen sill i år.
Vi får kanske främmande på måndag...hoppas på att det blir så i varje fall så att man har något annat att tänka på en dag i varje fall.
Funderar på vad vi ska äta till middag...men har ännu inte kommit på något, kanske kokta ägg och stekt bacon...kan det vara nått är egentligen sugen på sill men det är det ju bara jag som äter...så det blir nog ingen sill i år.
Vi får kanske främmande på måndag...hoppas på att det blir så i varje fall så att man har något annat att tänka på en dag i varje fall.
fredag 15 april 2011
Skallebank & ågren
Har världens huvudvärk och vi har ingen värkmedicin hemma...tror jag i varje fall och sedan finns det inte några pengar att köpa nån för heller för den delen.
Börjar få lite ågren över varför min samtalskontakt inte hör av sig med tanke på att han var sjuk då jag skulle dit i slutet på mars...nu kommer det väl att ta månader igen innan jag får komma dit igen.
Mycket ändringar på gång här hemma, vet inte var det ska sluta egentligen men det kan väl knappast bli sämre än vad det är just nu...eller man kan ju i varje fall hoppas på det.
Måste fylla i lite papper ansöka om en massa hjälpmedel för att få dagen att gå ihop, jag känner mig som ett mongo som inte ens får fingrarna ur röven och göra något...men jag orkar inte bara...blir slut av att bara tänka tanken.
Så ska man på AF i maj och träffa nån tjoppe där för nån kartläggning eller vad di kallart...inte för att jag fattar vad det ska vara bra för, kartläggning av vaddå??
Detta betyder för mig bara en ny som man måste dra sin historia för, så man får ågren av att ytterligare en person känner till sanningen om allt helvete som jag varit utsatt för.
Jag vill inte så enkelt är det, har ibland funderat på om jag inte ska skriva ner allt i ett slags kompendium och lämna över det till de som vill veta saker om mig...jag uttrycker mig bättre i skrift än i tal, så har det alltid varit.
Det tror jag inte kommer att ändras inom den närmsta framtiden.
Fick i varje fall ur mig några rader fastän det känns som om skallen ska sprängas i milijoner små bitar.
Börjar få lite ågren över varför min samtalskontakt inte hör av sig med tanke på att han var sjuk då jag skulle dit i slutet på mars...nu kommer det väl att ta månader igen innan jag får komma dit igen.
Mycket ändringar på gång här hemma, vet inte var det ska sluta egentligen men det kan väl knappast bli sämre än vad det är just nu...eller man kan ju i varje fall hoppas på det.
Måste fylla i lite papper ansöka om en massa hjälpmedel för att få dagen att gå ihop, jag känner mig som ett mongo som inte ens får fingrarna ur röven och göra något...men jag orkar inte bara...blir slut av att bara tänka tanken.
Så ska man på AF i maj och träffa nån tjoppe där för nån kartläggning eller vad di kallart...inte för att jag fattar vad det ska vara bra för, kartläggning av vaddå??
Detta betyder för mig bara en ny som man måste dra sin historia för, så man får ågren av att ytterligare en person känner till sanningen om allt helvete som jag varit utsatt för.
Jag vill inte så enkelt är det, har ibland funderat på om jag inte ska skriva ner allt i ett slags kompendium och lämna över det till de som vill veta saker om mig...jag uttrycker mig bättre i skrift än i tal, så har det alltid varit.
Det tror jag inte kommer att ändras inom den närmsta framtiden.
Fick i varje fall ur mig några rader fastän det känns som om skallen ska sprängas i milijoner små bitar.
torsdag 14 april 2011
Solsken
Idag skiner solen, det gjorde den igår också i och för sig...vet inte vad jag ska göra idag, vet inte ens vad jag ska skriva om, hade först en massa tankar om vad jag skulle kunna skriva om men, men nu är de som bortblåsta allihopa.
Jag sitter och försöker få hjärnan att fungera men det går inte så bra, känns det som, hjärnan fungerar inte alls och jag som verkligen skulle skriva om något viktigt eller nått värt att läsa om, detta blir bara en massa dravel om ingenting.
Jag avslutar för nu, kanske hittar jag något att skriva om senare idag.
Jag sitter och försöker få hjärnan att fungera men det går inte så bra, känns det som, hjärnan fungerar inte alls och jag som verkligen skulle skriva om något viktigt eller nått värt att läsa om, detta blir bara en massa dravel om ingenting.
Jag avslutar för nu, kanske hittar jag något att skriva om senare idag.
tisdag 29 mars 2011
Lite ditt & datt
Idag har mest varit runt på en massa bloggar och läst, detta har väckt gamla minnen till liv som jag trodde att jag glömt eller i varje fall förträngt väldigt djupt...men nu ligger de öppe vid ytan, så man kanske skulle ta tillfället i akt och skriva ner lite av dem då...när de ändå fått spelrum i min överbelastade hjärna.
Jag har varit mobbad under hela grundskolan...9 år blev det där, sedan började jag gymnasiet och där blev jag också mobbad, så fick jag mitt 1:a jobb och blev mobbad där...gick på KomVux och blev mobbad där för att jag var snabb att lära mig datorn.
I grundskolan var jag mobbad för att jag är/var överviktig en massa glopord har man fått ropat efter sig men här kommer en del av dem: fetto, elefant, dubbel-elefant, fetfia, tjockis, svullo osv och det räckte inte förståss utan jag blev inknuffad i väggar och slagen och taffsad på.
En del klampade i trapporna som för att härma hur det lät när jag gick upp för dem och ibland spottade folk på mig eller försökte i varje fall.
I gymnasiet var det sällan några glopord utan där var det mera frågan om total utfrysning av alla.
Min mobbning började med att min första lärare skickade hem mig nästan varje dag så att jag skulle byta kläder, hon tyckte att jag inte hade nog fina kläder jämnfört med rikemans ungarna som man gick tillsammans med.
Fick glasögon i 7:an så då blev det en ny grej att mobba mig för...i högstadiet när det var Lucia så skulle vi i klassen rösta om vem som skulle bli Lucia, själv klart så ville min plågoande att mitt namn skulle stå på tavlan bland de andra nominerade, ingen röstade på mig självklart.
Själv klart protesterade jag högt att jag ville inte ha mitt namn på tavlan då jag redan visste att ingen skulle rösta på mig, men läraren skrev upp det ändå...fattar idag inte varför.
Att vara vuxen och vara mobbad av andra vuxna...jaaa, det trodde jag inte ens fanns men det fick jag snabbt erfara att jag hade fel om, första dagen på jobbet och jag fick träffa henne som jag skulle jobba med...jaaa, hon hälsade inte ens bara tittade på mig med avsky i blicken...blev ej kvar där länge.
Sedan har det vart så hela mitt liv, faktiskt det enda stället som jag inte varit mobbad på har varit på Folkhögskolan.
Idag är jag alltid rädd när jag ska på något nytt ställe, ska jag bli mobbad där eller ska jag bli utfryst där?
Jag har svårt för att få vänner, har svårt att lita på andra...vet egentligen inte hur man ska vara tillsammans med andra, har i så många år försökt köpa mig vänner...men det har alltid slutat med att de bara umgåtts med mig då de själva kunde vinna på det.
Visst finns det undantag ifrån den regeln också och det är de vännerna som jag har idag men det är som sagt var svårt för mig att hitta nya vänner...varje gång när jag ska börja på något nytt så försöker hitta någon att kunna umgås med, men det är sällan som jag lyckas med det.
Många gånger är det för att jag inte är någon party person eller någon som super skallen av sig varje helg.
Idag dricker jag inte alkohol ett val som jag gjorde då jag blev medlem i min kyrka hade i och för sig inte druckit någon alkohol på väldigt länge före det heller...har aldrig varit intresserad av det helt enkelt.
Vet ju vad alkoholen kan ställa till med...har ju levat med en alkoholiserad pappa och har pga det också blivit ett offer för sexuella övergrepp av min pappas suparkompisar.
Jag har varit mobbad under hela grundskolan...9 år blev det där, sedan började jag gymnasiet och där blev jag också mobbad, så fick jag mitt 1:a jobb och blev mobbad där...gick på KomVux och blev mobbad där för att jag var snabb att lära mig datorn.
I grundskolan var jag mobbad för att jag är/var överviktig en massa glopord har man fått ropat efter sig men här kommer en del av dem: fetto, elefant, dubbel-elefant, fetfia, tjockis, svullo osv och det räckte inte förståss utan jag blev inknuffad i väggar och slagen och taffsad på.
En del klampade i trapporna som för att härma hur det lät när jag gick upp för dem och ibland spottade folk på mig eller försökte i varje fall.
I gymnasiet var det sällan några glopord utan där var det mera frågan om total utfrysning av alla.
Min mobbning började med att min första lärare skickade hem mig nästan varje dag så att jag skulle byta kläder, hon tyckte att jag inte hade nog fina kläder jämnfört med rikemans ungarna som man gick tillsammans med.
Fick glasögon i 7:an så då blev det en ny grej att mobba mig för...i högstadiet när det var Lucia så skulle vi i klassen rösta om vem som skulle bli Lucia, själv klart så ville min plågoande att mitt namn skulle stå på tavlan bland de andra nominerade, ingen röstade på mig självklart.
Själv klart protesterade jag högt att jag ville inte ha mitt namn på tavlan då jag redan visste att ingen skulle rösta på mig, men läraren skrev upp det ändå...fattar idag inte varför.
Att vara vuxen och vara mobbad av andra vuxna...jaaa, det trodde jag inte ens fanns men det fick jag snabbt erfara att jag hade fel om, första dagen på jobbet och jag fick träffa henne som jag skulle jobba med...jaaa, hon hälsade inte ens bara tittade på mig med avsky i blicken...blev ej kvar där länge.
Sedan har det vart så hela mitt liv, faktiskt det enda stället som jag inte varit mobbad på har varit på Folkhögskolan.
Idag är jag alltid rädd när jag ska på något nytt ställe, ska jag bli mobbad där eller ska jag bli utfryst där?
Jag har svårt för att få vänner, har svårt att lita på andra...vet egentligen inte hur man ska vara tillsammans med andra, har i så många år försökt köpa mig vänner...men det har alltid slutat med att de bara umgåtts med mig då de själva kunde vinna på det.
Visst finns det undantag ifrån den regeln också och det är de vännerna som jag har idag men det är som sagt var svårt för mig att hitta nya vänner...varje gång när jag ska börja på något nytt så försöker hitta någon att kunna umgås med, men det är sällan som jag lyckas med det.
Många gånger är det för att jag inte är någon party person eller någon som super skallen av sig varje helg.
Idag dricker jag inte alkohol ett val som jag gjorde då jag blev medlem i min kyrka hade i och för sig inte druckit någon alkohol på väldigt länge före det heller...har aldrig varit intresserad av det helt enkelt.
Vet ju vad alkoholen kan ställa till med...har ju levat med en alkoholiserad pappa och har pga det också blivit ett offer för sexuella övergrepp av min pappas suparkompisar.
onsdag 23 mars 2011
Tjabba, Tjena, Hallå
Tänkte jag skulle skriva lite nu när jag är ensam hemma så jag slipper bli störd av nån fråga och sedan tappar jag helt bort tråden totalt.
Har hamnat i en period där jag tänker för mycket och det är inte bra...it takes a fool to remain sane.
Trött!! sover hur dåligt som helst, typ ingen ordning på nått längre...men det ska väl bli ändring på det sedan eller man kan ju alltid hoppas på det bästa i varje fall.
Det har snöat idag...vet inte hur mycket men, gubben min sa tidigare att det snöade, själv har jag inte varit utanför dörren idag och inte tänker jag gå ut heller...känner helt enkelt inte för det överhuvudtaget, så varför pina sig själv??
Har äntligen fått en tub med Bepanthen så att jag kan smörja tatueringen med...hade Helosan förut men den funkade inge bra...tyckte i varje fall jag.
Skulle egentligen skriva om något annat men hjärnan orkade inte med att genomgå den processen just ikväll, tänkte skriva lite om min barndom...men det får bli en annan gång...när jag kan koppla bort känslorna bättre, när de inte ligger på ytan som de gör just nu.
Vill inte falla...är så rädd för att jag inte ska orka ta mig upp igen, just nu är det väl tyvärr så att det är jag som räknas som den starka...jag ska klara av allt, ibland känner jag mig ensam i ALLT.
29 mars ska jag träffa min samtalskontakt igen, kanske får jag min diagnos då...hoppas, kan man ju alltid...tror att med hjälp av den så kan jag få det bättre, kanske kan jag ÄNTLIGEN få en fungerande vardag.
Undrar hur det kommer att bli??
Få en fungerande vardag, vad är det för något?? det är inget som jag någonsin haft...har haft en slags fungerande vardag innan vi flyttade söderut men sedan dess, har inte mycket fungerat i mitt liv...tur man är på hemmaplan igen.
Slipper en massa skitsnack, det var faktiskt enda gången som de gillade mig...min s.k. ingifta släktingar...enda gångerna som jag fick kontakt med dem, vilket sätt att få kontakt då??
Det visar ju bara hur fel i huvudet det var på dem, de gottar sig åt andras olycka och sprider den vida omkring och lägger till en massa själva...fast det fungerade bara så länge jag snackade om nån de INTE tyckte om.
Visst är det väl synd att min man var tvungen att välja mellan mig och sin mamma, men samtidigt gav de ju inte honom något annat val heller så och så trodde de i sin enfald att han skulle välja dem...vilket han inte gjorde.
Har hamnat i en period där jag tänker för mycket och det är inte bra...it takes a fool to remain sane.
Trött!! sover hur dåligt som helst, typ ingen ordning på nått längre...men det ska väl bli ändring på det sedan eller man kan ju alltid hoppas på det bästa i varje fall.
Det har snöat idag...vet inte hur mycket men, gubben min sa tidigare att det snöade, själv har jag inte varit utanför dörren idag och inte tänker jag gå ut heller...känner helt enkelt inte för det överhuvudtaget, så varför pina sig själv??
Har äntligen fått en tub med Bepanthen så att jag kan smörja tatueringen med...hade Helosan förut men den funkade inge bra...tyckte i varje fall jag.
Skulle egentligen skriva om något annat men hjärnan orkade inte med att genomgå den processen just ikväll, tänkte skriva lite om min barndom...men det får bli en annan gång...när jag kan koppla bort känslorna bättre, när de inte ligger på ytan som de gör just nu.
Vill inte falla...är så rädd för att jag inte ska orka ta mig upp igen, just nu är det väl tyvärr så att det är jag som räknas som den starka...jag ska klara av allt, ibland känner jag mig ensam i ALLT.
29 mars ska jag träffa min samtalskontakt igen, kanske får jag min diagnos då...hoppas, kan man ju alltid...tror att med hjälp av den så kan jag få det bättre, kanske kan jag ÄNTLIGEN få en fungerande vardag.
Undrar hur det kommer att bli??
Få en fungerande vardag, vad är det för något?? det är inget som jag någonsin haft...har haft en slags fungerande vardag innan vi flyttade söderut men sedan dess, har inte mycket fungerat i mitt liv...tur man är på hemmaplan igen.
Slipper en massa skitsnack, det var faktiskt enda gången som de gillade mig...min s.k. ingifta släktingar...enda gångerna som jag fick kontakt med dem, vilket sätt att få kontakt då??
Det visar ju bara hur fel i huvudet det var på dem, de gottar sig åt andras olycka och sprider den vida omkring och lägger till en massa själva...fast det fungerade bara så länge jag snackade om nån de INTE tyckte om.
Visst är det väl synd att min man var tvungen att välja mellan mig och sin mamma, men samtidigt gav de ju inte honom något annat val heller så och så trodde de i sin enfald att han skulle välja dem...vilket han inte gjorde.
tisdag 22 mars 2011
15 mars
Jooo, var och taggade mig den 15 mars, det varit lite skrivit på min blogg märker jag...måste ta mig i kragen helt enkelt, måste bli bättre på att skriva.
Två bilder på min tatuering...lade jag upp idag...så då har jag i varje fall gjort något på min blogg.
Två bilder på min tatuering...lade jag upp idag...så då har jag i varje fall gjort något på min blogg.
fredag 11 februari 2011
Vart på samtal
Var till min samtalskontakt idag och fick svara på lite frågor och med tanke på mina svar så är sannolikenheten att jag har Vuxen ADHD ganska stor, kanske ett svar på varför jag alltid varit annorlunda.
Det är inte bara depression som är mitt problem utan jag har kanske en annan problematik också, jag skulle gå på google och läsa lite om just ADHD.
Varför jag alltid ansetts som lat i skolan och att jag fick gå om första klass för att jag inte kunde sitta still, då hette det att jag inte var skolmogen.
Ser fram emot denna utredning, i hopp om att få ett svar på vad jag har.
Det är inte bara depression som är mitt problem utan jag har kanske en annan problematik också, jag skulle gå på google och läsa lite om just ADHD.
Varför jag alltid ansetts som lat i skolan och att jag fick gå om första klass för att jag inte kunde sitta still, då hette det att jag inte var skolmogen.
Ser fram emot denna utredning, i hopp om att få ett svar på vad jag har.
torsdag 10 februari 2011
Funderat lite
Okej, har funderat lite på om det skulle fungera...nääääh, tror inte det, men jag kan lixom inte släppa tanken på det hela.
onsdag 2 februari 2011
Men f*n
Så less jag är på dessa eviga LÖGNER och borförklaringar som missade bussar och annat skit...va, f*n så dum är vi inte att allt det där bara är lögner eller väldigt dåliga bortförklaringar.
Varför är det så svårt att säga som det är?
Varför är det så svårt att fixa det som fixas ska??
Varför är det så svårt att göra det rätta???
Är så evigt förbannad på allt och kommer den där lilla människan hit idag, tänker jag f*nemig inte säga ett ord åt den, hallåååååååååååååå, hålla på såhär i flera veckor...snart över 1 månads tid av lovande hit och lovande dit och inget händer.
Ska ALDRIG mera lita på någon som tjatar att "Ni kan lita på mig" för det har ju personen visat inte bara en gång att det går överhuvudtaget inte att lita på den där eller någon annan heller.
Framför allt ska vi ALDRIG sälja något på avbetalning mera, det är en sak som jag lärt mig den hårda vägen.
Funderar starkt på att anmäla personen för avtalsbrott, vi har varit såååååååååååååååååååååå j*vla snälla, men det är slut med det nu.
Varför kan man inte bara göra rätt för sig??? Är det såååååå svårt???
Är skitförbannad helt enkelt, detta skapar ju bara en massa problem i vårt liv, en massa onödigt tjaffs för att jag tycker att nu är det nog daltat och min man bara fortsätter och daltar.
Varför är det så svårt att säga som det är?
Varför är det så svårt att fixa det som fixas ska??
Varför är det så svårt att göra det rätta???
Är så evigt förbannad på allt och kommer den där lilla människan hit idag, tänker jag f*nemig inte säga ett ord åt den, hallåååååååååååååå, hålla på såhär i flera veckor...snart över 1 månads tid av lovande hit och lovande dit och inget händer.
Ska ALDRIG mera lita på någon som tjatar att "Ni kan lita på mig" för det har ju personen visat inte bara en gång att det går överhuvudtaget inte att lita på den där eller någon annan heller.
Framför allt ska vi ALDRIG sälja något på avbetalning mera, det är en sak som jag lärt mig den hårda vägen.
Funderar starkt på att anmäla personen för avtalsbrott, vi har varit såååååååååååååååååååååå j*vla snälla, men det är slut med det nu.
Varför kan man inte bara göra rätt för sig??? Är det såååååå svårt???
Är skitförbannad helt enkelt, detta skapar ju bara en massa problem i vårt liv, en massa onödigt tjaffs för att jag tycker att nu är det nog daltat och min man bara fortsätter och daltar.
tisdag 1 februari 2011
Många tårar
Idag har det varit många tårar, har lyssnat på sånger som gör att jag bara gråter och gråter för saknaden är svår ibland.
Är besviken och så vet jag ju inte hur framtiden ska bli för någon av oss, hoppas kan man ju alltid att det ska bli bra, att allt ordnar sig på något sätt, men jag är tveksam.
Vill att allt ska ordna sig, helst med en gång men så blir det ju aldrig i varje fall inte för mig, tålamod måste man ha, visst har jag det ibland men ibland finns det inget tålamod, det är som allt annat, det tar slut.
Orken, lusten, tålamodet tryter...jag måste vara stark, för vem ska annars vara det????
Är besviken och så vet jag ju inte hur framtiden ska bli för någon av oss, hoppas kan man ju alltid att det ska bli bra, att allt ordnar sig på något sätt, men jag är tveksam.
Vill att allt ska ordna sig, helst med en gång men så blir det ju aldrig i varje fall inte för mig, tålamod måste man ha, visst har jag det ibland men ibland finns det inget tålamod, det är som allt annat, det tar slut.
Orken, lusten, tålamodet tryter...jag måste vara stark, för vem ska annars vara det????
måndag 10 januari 2011
*Suck*
Fick ett brev på posten just före jul...förra årets första julklapp, en rejäl käftsmäll...blir utförsäkrad 1 april...årets första aprilskämt.
FK ljuger en rakt i ansiktet, blir jag förvånad...inte direkt.
Var till en av mina läkare för nån dag sedan, blev jag hjälpt av detta faktumet...NEJ, tyvärr inte, därför ska jag till en annan läkare om 2 dagar.
Fick hem idag hem journalanteckningarna från Ortopedkliniken.
091214
Radialisentrapment i armbåge/underarm
Exploration av n. radialis
080915
Diagnos: Scafolunär dissocoation höger
Diagnostisk artroskopi höger hand
Operation på ledkapsel med externfixation
Osteosyntes med stiftning
Gipsskena
110104
Scapholunär dissociation, var inne den dagen pga dagliga besvär...typ kronisk värk.
Får en lapp av läkaren där han skriver ner 3 saker...jag säger jag blir inte klokare av det där, läkaren säger att jag ska söka efter det på internet men att jag samtidigt ska ta allt jag läser med en nypa salt.
Dock har läkaren i min journal skrivit: diskuterar igenom ordentligt alternativen och att hans grundinställning är att man inte bör gå vidare med någon form av ingrepp utan att jag bör lära mig att leva med att jag har en dålig höger handled...och jag skulle önska förnyad kontakt kan man väl göra detta.
Kan man väl göra detta...vad är det för skitsnack, han behöver inte vara rädd...jag kommer sanna mina ord ALDRIG att ta kontakt med honom igen...den arroganta lilla skitstöveln.
Sedan har han mage att säga att mina psykiska problem sitter i min handled...ja, rent krasst kan man tolka det så...enligt vad han påstod att min psykiska hälsa gör att min handled blir sämre...jag, har haft psykiska besvär i större delen av mitt liv och ont i handleden fick jag efter ett fall i augusti 2008.
Så ska man efter att man varit sjukskriven i över 8 års tid börja jobba igen...känns inte som om jag kan tillföra någon något, ibland går jag inte ens utanför dörren...orken och lusten finns inte.
Så när nojjan sätter in, vad gör jag då?? för jag vet att den kommer så fort stressen kommer så kommer nojjan, är mitt inne i en nojjaspiral just nu...har fått för mig att jag blir förgiftad av det jag äter och dricker...vissa saker är säkra, det är helt sjukt...vet att det är stressen för det här med att jag ska börja jobba som fått detta att spinna nu.
Jag klarar helt enkelt inte av det, skrev ett mail till min samtalskontakt inte hört ett ljud, så han skiter väl i mig också...precis som alla andra gör.
Missade en tid idag också...men det är pga allt annat som strular runt, tvångstankarna å tvångshandlingarna som jag försöker hålla nere.
Vad har jag att ge någon??
Orkar ju knappt vara till kyrkan...på tal om kyrkan, det finns för och nackdelar med allt...mina tvång har nu gjort att just bönen blivit ett stort tvångsmoment i mitt liv.
Måste säga rätt ord annars måste jag börja om och be om ursäkt i 15-20 min...sedan måste jag komma ihåg alla förbjudna ord som jag inte kan använda eller rättare sagt inte får använda.
Den där elaka rösten i mitt huvud, rösten som bestämmer över mig...den kunde väl hålla käften.
FK ljuger en rakt i ansiktet, blir jag förvånad...inte direkt.
Var till en av mina läkare för nån dag sedan, blev jag hjälpt av detta faktumet...NEJ, tyvärr inte, därför ska jag till en annan läkare om 2 dagar.
Fick hem idag hem journalanteckningarna från Ortopedkliniken.
091214
Radialisentrapment i armbåge/underarm
Exploration av n. radialis
080915
Diagnos: Scafolunär dissocoation höger
Diagnostisk artroskopi höger hand
Operation på ledkapsel med externfixation
Osteosyntes med stiftning
Gipsskena
110104
Scapholunär dissociation, var inne den dagen pga dagliga besvär...typ kronisk värk.
Får en lapp av läkaren där han skriver ner 3 saker...jag säger jag blir inte klokare av det där, läkaren säger att jag ska söka efter det på internet men att jag samtidigt ska ta allt jag läser med en nypa salt.
Dock har läkaren i min journal skrivit: diskuterar igenom ordentligt alternativen och att hans grundinställning är att man inte bör gå vidare med någon form av ingrepp utan att jag bör lära mig att leva med att jag har en dålig höger handled...och jag skulle önska förnyad kontakt kan man väl göra detta.
Kan man väl göra detta...vad är det för skitsnack, han behöver inte vara rädd...jag kommer sanna mina ord ALDRIG att ta kontakt med honom igen...den arroganta lilla skitstöveln.
Sedan har han mage att säga att mina psykiska problem sitter i min handled...ja, rent krasst kan man tolka det så...enligt vad han påstod att min psykiska hälsa gör att min handled blir sämre...jag, har haft psykiska besvär i större delen av mitt liv och ont i handleden fick jag efter ett fall i augusti 2008.
Så ska man efter att man varit sjukskriven i över 8 års tid börja jobba igen...känns inte som om jag kan tillföra någon något, ibland går jag inte ens utanför dörren...orken och lusten finns inte.
Så när nojjan sätter in, vad gör jag då?? för jag vet att den kommer så fort stressen kommer så kommer nojjan, är mitt inne i en nojjaspiral just nu...har fått för mig att jag blir förgiftad av det jag äter och dricker...vissa saker är säkra, det är helt sjukt...vet att det är stressen för det här med att jag ska börja jobba som fått detta att spinna nu.
Jag klarar helt enkelt inte av det, skrev ett mail till min samtalskontakt inte hört ett ljud, så han skiter väl i mig också...precis som alla andra gör.
Missade en tid idag också...men det är pga allt annat som strular runt, tvångstankarna å tvångshandlingarna som jag försöker hålla nere.
Vad har jag att ge någon??
Orkar ju knappt vara till kyrkan...på tal om kyrkan, det finns för och nackdelar med allt...mina tvång har nu gjort att just bönen blivit ett stort tvångsmoment i mitt liv.
Måste säga rätt ord annars måste jag börja om och be om ursäkt i 15-20 min...sedan måste jag komma ihåg alla förbjudna ord som jag inte kan använda eller rättare sagt inte får använda.
Den där elaka rösten i mitt huvud, rösten som bestämmer över mig...den kunde väl hålla käften.
onsdag 5 januari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)