Skrivit

Nu har jag skrivit ett mail till min samtalskontakt på psyk, vi får se om och när jag får ett svar för man kan ju hoppas på ett snabbt svar, med tanke på hur jag mår just nu, vet dock inte om det finns någon hjälp att få för mig, jag vet ju knappt vad problemet är, vet bara att det inte känns bra.

Det känns som om allt glider sakta men säkert ifrån mig på ett eller annat sätt och jag vet inte hur jag ska kunna stoppa det.

Blir så lessen när folk säger att det jag varit med om som liten är bara något som jag påstår att jag varit med om, att jag ljuger och allt detta för att jag aldrig gjorde något åt saken, men jag var ju ensam.

Jag undrar ibland om mitt liv varit mycket annorlunda om jag inte varit med om det som färgat mitt liv så länge, så länge som jag kan komma ihåg.