Kluven flykting

Finns så många tankar i mitt huvud, hmm många av tankarna borde inte finnas där egentligen för de är ju egentligen inte mina problem.

Men jag blir orolig över framtiden, samtidigt är jag glad men samtidigt är jag inte det, helt enkelt kluven och vet inte vad jag ska säga, känns så fel att säga det jag egentligen vill säga.

Laddar mobilen, hittar inte min nya pinkod så nu måste jag ladda den så fort batterierna tar slut för annars kan jag inte få i gång den, inte för att det spelar nån större roll.

Vet inte om nått spelar så stor roll längre, känns bara som om man vore på flykt eller nått.

Önskar det fanns något som jag kunde göra för att göra allt bra igen för oss och andra, men det går inte.

Orken att hjälpa alla den finns inte, kan inte ens hjälpa mig själv längre men vem ska vara stark när jag inte är det.

Har bara för nån dag sedan pratat om det jobbigaste i mitt liv, det är därifrån all denna kluvenhet kommer ifrån, jag ångrar inte att jag går ut med sanningen men det hindrar inte att skammen och ångesten kommer som ett brev på posten någon dag efteråt.