Imorgon ska jag på ett möte som jag inte ser fram emot, för jag tror att det kommer inte att ge mig något, mest för att jag som det är just nu inte alls är inne på att göra något.
På fredag ska jag på psyket, vi får se vad som händer efter det besöket, det värsta som kan hända är att jag blir inlagd för det är ingen höjdare, vet inte ens om det är svaret i detta läget, men jag hade önskat att dessa två möten hade kunnat byta plats.
Jag vill ju bara må bra, fast det var länge sedan jag gjorde det så jag vet inte ens om jag skulle känna igen "må bra" känslan om den en dag skulle komma över mig, det är tveksamt.
Hade extrem ångest igår, vilket gjorde att peruken åkte på.
måndag 30 augusti 2010
torsdag 26 augusti 2010
Stay
If this world is wearing thin
And you're thinking of escape
I'll go anywhere with you
Just wrap me up in chains
But if you try to go alone
Don't think I'll understand
Stay with me
Stay with me
In the silence of your room
In the darkness of your dreams
You must only think of me
There can be no in between
When your pride is on the floor
I'll make you beg for more
Stay with me
Stay with me
You'd better hope and pray
That you make it safe
Back to your own world
You'd better hope and pray
That you'll wake one day
In your own world
Coz when you sleep at night
They don't hear your cries
In your own world
Only time will tell
If you can break the spell
Back in your own world
Stay with me
Stay with me
Stay, stay with me
Stay, stay, stay, stay, stay
Stay with me
onsdag 25 augusti 2010
Skrivit
Nu har jag skrivit ett mail till min samtalskontakt på psyk, vi får se om och när jag får ett svar för man kan ju hoppas på ett snabbt svar, med tanke på hur jag mår just nu, vet dock inte om det finns någon hjälp att få för mig, jag vet ju knappt vad problemet är, vet bara att det inte känns bra.
Det känns som om allt glider sakta men säkert ifrån mig på ett eller annat sätt och jag vet inte hur jag ska kunna stoppa det.
Blir så lessen när folk säger att det jag varit med om som liten är bara något som jag påstår att jag varit med om, att jag ljuger och allt detta för att jag aldrig gjorde något åt saken, men jag var ju ensam.
Jag undrar ibland om mitt liv varit mycket annorlunda om jag inte varit med om det som färgat mitt liv så länge, så länge som jag kan komma ihåg.
Det känns som om allt glider sakta men säkert ifrån mig på ett eller annat sätt och jag vet inte hur jag ska kunna stoppa det.
Blir så lessen när folk säger att det jag varit med om som liten är bara något som jag påstår att jag varit med om, att jag ljuger och allt detta för att jag aldrig gjorde något åt saken, men jag var ju ensam.
Jag undrar ibland om mitt liv varit mycket annorlunda om jag inte varit med om det som färgat mitt liv så länge, så länge som jag kan komma ihåg.
Borde väl
Joo, jag borde väl skriva till psyk, min kontakt där, det var ju ett tag sedan jag och pratade med han, kanske hjälper det att gå och prata, jag vet inte för ibland känns det också lönlöst.
Men jag kanske måste göra det ändå, det är så mycket nu som går åt fel håll, det går i varje fall inte min väg.
Ska på möte i slutet på augusti, vilket jag inte ser fram emot för jag vet inte om det hjälper det heller, kanske är det inte rätta vägen att gå heller, känns som om jag inte orkar ta tag i detta mötet som det är just nu.
Vet inte hur jag ska orka, ta tag i det nu då det är så mycket annat, vet inte vad jag ska säga att det är lite mycket nu och att jag inte orkar med att vara glad och tillmötesgående med någon som jag inte känner ordentligt.
Igår kväll blev det en MaxBox till middag, det var ganska gott, det blev med kycklingnuggets, kanske blir det köttfärssås idag vi har köttfärsen på upptining i varje fall, jag är sugen på något gott, ska gå och kolla om vi har några pengar kanske jag kan gå på lilla COOP och köpa nått gott.
Men jag kanske måste göra det ändå, det är så mycket nu som går åt fel håll, det går i varje fall inte min väg.
Ska på möte i slutet på augusti, vilket jag inte ser fram emot för jag vet inte om det hjälper det heller, kanske är det inte rätta vägen att gå heller, känns som om jag inte orkar ta tag i detta mötet som det är just nu.
Vet inte hur jag ska orka, ta tag i det nu då det är så mycket annat, vet inte vad jag ska säga att det är lite mycket nu och att jag inte orkar med att vara glad och tillmötesgående med någon som jag inte känner ordentligt.
Igår kväll blev det en MaxBox till middag, det var ganska gott, det blev med kycklingnuggets, kanske blir det köttfärssås idag vi har köttfärsen på upptining i varje fall, jag är sugen på något gott, ska gå och kolla om vi har några pengar kanske jag kan gå på lilla COOP och köpa nått gott.
tisdag 24 augusti 2010
Klick
Hmmm, kunde inte komma på nån bättre rubrik eller titel, varför ska man egentligen behöva ha en sånn för??
Det är det som förstör min tankeverksamhet och mitt skrivande, man ska komma på en rubrik och eller en titel först, bara där får man ju ångest, beslutsångest för skriver man en titel och sedan skriver man något som inte har något med titeln att göra, då blir man eller rättare sagt jag fast i titeln.
Klick låter det i och för sig när man klickar på nått på nätet, men det är ju där.
Hmmm, är på dåligt humör idag, var en sväng på COOP idag.
Det börjar bli höst det känns, det börjar bli kallare och framför allt mörkare på kvällarna, så hösten är på väg och det gör väl att jag börjar må sämre igen.
Inget är bra, egentligen!!!!
Borde kanske skriva det där mailet till samtalskontakten, vet egentligen inte varför sitter och drar på det, borde ju ha gjort det för länge sedan, men det blir inte av helt enkelt, av någon konstig anledning, jag vet inte.
Önskar man kunde trolla, så att allt skulle vara bra eller i varje fall bättre än vad det är nu, inget fungerar ju.
Jag är bara irriterad hela tiden, vad ska jag göra åt det då??
Ibland tänker jag, men använd HJÄRNAN själv och TÄNK efter när det gäller en viss person, men det blir ALDRIG att jag säger något, orkar inte hålla på, det blir ju inte bättre ändå.
Sååååå, vad är då meningen med allt detta???
Det är det som förstör min tankeverksamhet och mitt skrivande, man ska komma på en rubrik och eller en titel först, bara där får man ju ångest, beslutsångest för skriver man en titel och sedan skriver man något som inte har något med titeln att göra, då blir man eller rättare sagt jag fast i titeln.
Klick låter det i och för sig när man klickar på nått på nätet, men det är ju där.
Hmmm, är på dåligt humör idag, var en sväng på COOP idag.
Det börjar bli höst det känns, det börjar bli kallare och framför allt mörkare på kvällarna, så hösten är på väg och det gör väl att jag börjar må sämre igen.
Inget är bra, egentligen!!!!
Borde kanske skriva det där mailet till samtalskontakten, vet egentligen inte varför sitter och drar på det, borde ju ha gjort det för länge sedan, men det blir inte av helt enkelt, av någon konstig anledning, jag vet inte.
Önskar man kunde trolla, så att allt skulle vara bra eller i varje fall bättre än vad det är nu, inget fungerar ju.
Jag är bara irriterad hela tiden, vad ska jag göra åt det då??
Ibland tänker jag, men använd HJÄRNAN själv och TÄNK efter när det gäller en viss person, men det blir ALDRIG att jag säger något, orkar inte hålla på, det blir ju inte bättre ändå.
Sååååå, vad är då meningen med allt detta???
måndag 23 augusti 2010
Funderingar i natten
Kl 23:24 och jag sitter här och funderar, jag kanske borde skriva ett mail till min samtalskontakt har ju inte hört ett ljud ifrån han sedan han var sjuk sist jag skulle dit.
Inte för att jag nu vet vad jag egentligen skulle säga åt honom, säga som det är att allt är åt helvete igen, HAHA, vilken nyhet som om mitt liv någonsin skulle vara något annat än just ett helvete, fast det är värre nu.
Ibland funderar jag över val som jag gjort här i livet, just nu är det mycket WHAT IF!!!
Tänk om?
What if there was no light
Nothing wrong, nothing right
What if there was no time
And no reason, or rhyme
What if you should decide
That you don't want me there by your side
That you don't want me there in your life
What if I got it wrong
And no poem or song
Could put right what I got wrong
Or make you feel I belong
What if you should decide
That you don't want me there by your side
That you don't want me there in your life
Oooooooh that's right
Let's take a breath, jump over the side
Oooooooh that's right
How can you know it if you don't even try
Oooooooh that's right
Every step that you take
Could be your biggest mistake
It could bend or it could break
But that's the risk that you take
What if you should decide
That you don't want me there in your life
That you don't want me there by your side
Inte för att jag nu vet vad jag egentligen skulle säga åt honom, säga som det är att allt är åt helvete igen, HAHA, vilken nyhet som om mitt liv någonsin skulle vara något annat än just ett helvete, fast det är värre nu.
Ibland funderar jag över val som jag gjort här i livet, just nu är det mycket WHAT IF!!!
Tänk om?
What if there was no light
Nothing wrong, nothing right
What if there was no time
And no reason, or rhyme
What if you should decide
That you don't want me there by your side
That you don't want me there in your life
What if I got it wrong
And no poem or song
Could put right what I got wrong
Or make you feel I belong
What if you should decide
That you don't want me there by your side
That you don't want me there in your life
Oooooooh that's right
Let's take a breath, jump over the side
Oooooooh that's right
How can you know it if you don't even try
Oooooooh that's right
Every step that you take
Could be your biggest mistake
It could bend or it could break
But that's the risk that you take
What if you should decide
That you don't want me there in your life
That you don't want me there by your side
fredag 20 augusti 2010
Hängig
Känner mig hängig och sliten idag, vet inte varför det kan väl aldrig vara för att vi var och handlade igår och var borta större delen av dagen, hmmm det kanske kostade mer än pengar att åka och göra det.
Inre frid, önskar jag hade lite av den varan just nu men den verkar inte infinna sig hur jag försöker uppmana den att dyka upp, men man kanske inte ska försöka för mycket för då kanske det får motsatt effekt.
Idag har jag inte gjort nått, svarat på några mails, men annars så har det inte hänt så mycket och det i sig är väl rätt skönt, ska väl inte klaga egentligen, men det hade varit roligt om nått kul hade hänt, nått helt oväntat som att nån man känner bara helt plötsligt skulle dyka upp som gubben ur lådan.
Hmmm, men då finns det nackdelar med det oxå, har inte städat så det ser ut som jag ett smärre bombnerslag här *suck* men jag orkar inte städa, för jag orkar inte med nått helt enkelt.
Inre frid, önskar jag hade lite av den varan just nu men den verkar inte infinna sig hur jag försöker uppmana den att dyka upp, men man kanske inte ska försöka för mycket för då kanske det får motsatt effekt.
Idag har jag inte gjort nått, svarat på några mails, men annars så har det inte hänt så mycket och det i sig är väl rätt skönt, ska väl inte klaga egentligen, men det hade varit roligt om nått kul hade hänt, nått helt oväntat som att nån man känner bara helt plötsligt skulle dyka upp som gubben ur lådan.
Hmmm, men då finns det nackdelar med det oxå, har inte städat så det ser ut som jag ett smärre bombnerslag här *suck* men jag orkar inte städa, för jag orkar inte med nått helt enkelt.
Dammråtta (mördarvarianten) som bor hos oss nu.
Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete
Lion and Lamb
Edward Cullen: And so the lion fell in love with the lamb.
Isabella Swan: What a stupid lamb.
Edward Cullen: What a sick, masochistic lion.
onsdag 18 augusti 2010
Tråkad
Äsch, det är väl jag som är tråkig eller nått men helt ärligt så finns det väl inte så mycket här att göra egentligen.
Kanske man skulle förgylla kvällen med Twilight, den filmen har man ju ALDRIG sett förr.
Men det finns väl inget annat att se på heller på dumburken.
Kan väl den filmen utantill snart, men det gör inget.
Edward Cullen: Isabella Swan, I promise to love you every moment of forever. Would you do me the extraordinary honor of marrying me?
Bella Swan: yes.
Kanske man skulle förgylla kvällen med Twilight, den filmen har man ju ALDRIG sett förr.
Men det finns väl inget annat att se på heller på dumburken.
Kan väl den filmen utantill snart, men det gör inget.
Bella Swan: yes.
tisdag 17 augusti 2010
Trust or nått
Jag kunde inte komma på någon annan titel, det kommer nog inte att handla om det titeln strävar efter eller jag vet inte, jag är så less på att folk ljuger eller försöker försköna sanningen eller nått.
Ibland som nu, känns det som om jaa, det finns inget här för mig, inte egentligen.
Jag ser vänner som har det jobbigt, vill hjälpa dem men det känns övermäktigt för mig, rädd för att göra fel och säga fel saker.
Sedan tryter orken, det är så mycket nu.
Jag är trött ständigt, ögonen svider som om jag skulle ha gråtit i timmar, vilket jag inte gjort.
Känner mig ensam, ser vänner som hittar på saker, men jag.
Vad gör jag?
Jag sitter här vid laptopen dag ut och dag in, går knappt utanför dörren längre, till vilken nytta?
Det känns som om det är jag ensam emot hela världen, igår blev vi osams jag och min man eller rättare sagt så var det jag som blev arg, gapade och skrek och jag vet inte varför, det är som om ingen förstår .
Detta är inget liv egentligen bara någon slags sjuk förvaring, hur vet man att man lever??
Det känns som om, jaaa, jag vet inte.
Känner mig såååå ensam, jag är gift men jag känner mig ensam.
Är det såhär det alltid kommer att vara? Då vet jag inte om jag vill vara med så länge till.
Ibland som nu, känns det som om jaa, det finns inget här för mig, inte egentligen.
Jag ser vänner som har det jobbigt, vill hjälpa dem men det känns övermäktigt för mig, rädd för att göra fel och säga fel saker.
Sedan tryter orken, det är så mycket nu.
Jag är trött ständigt, ögonen svider som om jag skulle ha gråtit i timmar, vilket jag inte gjort.
Känner mig ensam, ser vänner som hittar på saker, men jag.
Vad gör jag?
Jag sitter här vid laptopen dag ut och dag in, går knappt utanför dörren längre, till vilken nytta?
Det känns som om det är jag ensam emot hela världen, igår blev vi osams jag och min man eller rättare sagt så var det jag som blev arg, gapade och skrek och jag vet inte varför, det är som om ingen förstår .
Detta är inget liv egentligen bara någon slags sjuk förvaring, hur vet man att man lever??
Det känns som om, jaaa, jag vet inte.
Känner mig såååå ensam, jag är gift men jag känner mig ensam.
Är det såhär det alltid kommer att vara? Då vet jag inte om jag vill vara med så länge till.
söndag 15 augusti 2010
fredag 13 augusti 2010
Romeo and Juliet: Act 2, Scene 6
These violent delights have violent ends
And in their triumph die, like fire and powder,
Which as they kiss consume
William Shakespeare
Fredagen den 13:de
Usch, det är väl egentligen en sådan här dag som man egentligen borde stanna hemma och i sängen.
Igår kväll eller natt var det väl egentligen så satte jag mig för att se New Moon för vilken gång i ordningen ja, det vet jag verkligen inte och egentligen så tycker jag väl inte att den är så himla bra men, men man måste ju fördriva tiden på något sätt medans man sitter och väntar på att Eclipse ska komma ut på DVD för det ser jag fram emot.
Har just avklarat "Så länge vi båda andas" som talbok, skönt att bara behöva lyssna till nån annan som läser istället för att sitta och kämpa och läsa själv i och för sig har jag läst alla 4 böckerna för någon månad sedan.
Min man missade de 2 kapitel i talboken, de 2 sista så jag ska läsa dem åt han någon gång under dagen, det är ju bara 2 kapitel så det är inte så mycket.
Igår kväll eller natt var det väl egentligen så satte jag mig för att se New Moon för vilken gång i ordningen ja, det vet jag verkligen inte och egentligen så tycker jag väl inte att den är så himla bra men, men man måste ju fördriva tiden på något sätt medans man sitter och väntar på att Eclipse ska komma ut på DVD för det ser jag fram emot.
Har just avklarat "Så länge vi båda andas" som talbok, skönt att bara behöva lyssna till nån annan som läser istället för att sitta och kämpa och läsa själv i och för sig har jag läst alla 4 böckerna för någon månad sedan.
tisdag 10 augusti 2010
Maskrosbarnet
Maskrosbarnet, det är jag...den som hela tiden överlever, vad som än händer.
Jag tillhör väl inte det klassiska maskrosbarnet men allt annat stämmer, min pappa var alkoholist (periodare) och min mamma är psykotisk.
Har så länge jag kan komma ihåg alltid varit mera mamma till min mamma än tvärtom, inte gråta bara bita ihop och få det gjort och så tycker alla synd om mig för att jag är ett ensam barn (alla de som inte vet sanningen) och då säger jag: -Tacka Gud för det, hade aldrig velat se nån annan lida som jag gjort.
Trodde att jag kommit över den här delen i mitt liv, helt ärligt så trodde jag att jag hade förlikat mig med att, jooo så var det.
SOOO WHAT!!! men det var visst inte så enkelt *suck*
Egentligen vill jag bara skrika FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN OXÅ kom över den här skiten nu då, hur länge ska du sitta och älta detta faktumet, det finns inget nån kan göra åt det inte idag, det som är gjort är gjort.
De där, jag vill inte ens kalla dem för människor eller män för en riktig man ger sig inte på barn, så enkelt är det.
Men jag då???
Vad duger det till att sitta och ens tro att de fattar att de förstört mitt liv, för de fattar inte det och det vet jag annars skulle de väl inte fortsätta i samma banor efteråt.
Helt ärligt så tror jag att den som var värst av dem, tror att han är svartsjuk på att jag är gift idag och att jag inte ens låtsas känna igen han längre, men varför skulle jag ens göra det??
Ibland när jag träffat han, har jag haft lust att ställa mig framför honom (låta honom göra som han alltid gör, klä av mig med blicken) och sedan fråga honom om han kommer ihåg våra hemliga stunder tillsammans då jag var ett litet barn, så att alla kan höra vilken slags skitstövel de beundrar och räknar som sin bästa vän.
Men vad vinner jag på det??
Gaaaaah, det finns så mycket som jag vill säga som jag borde få ur mig, men jag måste skriva det för jag kan inte prata om det, då kommer ångesten, kan knappast läsa helheten när jag är klar för då kommer ångesten krypande, river tag i mig med sina klor, så jag skriver och sedan låter jag det vara och kanske kan jag en dag läsa det också.
Många säger att jag har fått gåvan att skriva och att jag borde skriva en bok om mitt liv, men orkar jag verkligen det, orkar jag gå igenom minsta lilla detalj och få ner det på papper, går det ens att genomföra????
Jag vet inte, men tanken finns där ALLTID att jag borde i varje fall försöka.
Internet seegt som kola idag, skulle söka information.
Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå, ungefär som en maskros kan växa upp genom asfalten.
Maskrosbarn kan som vuxen utveckla en fungerande social tillvaro trots en extremt svår uppväxt i en dysfunktionell familj av multiproblem-karaktär.
Den klassiska bilden av föräldraskapet är en ensamstående psykiskt sjuk förälder med någon form av missbruk.
Inom familjen begås ofta övergrepp (våld i nära relationer) och barn utsätts för svår psykisk och ibland även fysisk misshandel.
Att benämna de barn som klarar sig som osårbara är missvisande.
Även om de överlever misären och även i många fall tar hand om och sköter om sina föräldrar blir de också känslomässigt skadade.
Familjens hemlighet innebär en social tortyr och där pågår något som omgivningen har liten eller ingen kännedom om.
Barnet är ofta ensamt och utsatt för den vuxnes oförmåga att klara sig själv och sin roll som förälder.
När en förälder i praktiken så grovt sviker sitt barn för det med sig svåra upplevelser som man sedan bär med sig.
Jag tillhör väl inte det klassiska maskrosbarnet men allt annat stämmer, min pappa var alkoholist (periodare) och min mamma är psykotisk.
Har så länge jag kan komma ihåg alltid varit mera mamma till min mamma än tvärtom, inte gråta bara bita ihop och få det gjort och så tycker alla synd om mig för att jag är ett ensam barn (alla de som inte vet sanningen) och då säger jag: -Tacka Gud för det, hade aldrig velat se nån annan lida som jag gjort.
Trodde att jag kommit över den här delen i mitt liv, helt ärligt så trodde jag att jag hade förlikat mig med att, jooo så var det.
SOOO WHAT!!! men det var visst inte så enkelt *suck*
Egentligen vill jag bara skrika FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN OXÅ kom över den här skiten nu då, hur länge ska du sitta och älta detta faktumet, det finns inget nån kan göra åt det inte idag, det som är gjort är gjort.
De där, jag vill inte ens kalla dem för människor eller män för en riktig man ger sig inte på barn, så enkelt är det.
Men jag då???
Vad duger det till att sitta och ens tro att de fattar att de förstört mitt liv, för de fattar inte det och det vet jag annars skulle de väl inte fortsätta i samma banor efteråt.
Helt ärligt så tror jag att den som var värst av dem, tror att han är svartsjuk på att jag är gift idag och att jag inte ens låtsas känna igen han längre, men varför skulle jag ens göra det??
Ibland när jag träffat han, har jag haft lust att ställa mig framför honom (låta honom göra som han alltid gör, klä av mig med blicken) och sedan fråga honom om han kommer ihåg våra hemliga stunder tillsammans då jag var ett litet barn, så att alla kan höra vilken slags skitstövel de beundrar och räknar som sin bästa vän.
Men vad vinner jag på det??
Gaaaaah, det finns så mycket som jag vill säga som jag borde få ur mig, men jag måste skriva det för jag kan inte prata om det, då kommer ångesten, kan knappast läsa helheten när jag är klar för då kommer ångesten krypande, river tag i mig med sina klor, så jag skriver och sedan låter jag det vara och kanske kan jag en dag läsa det också.
Många säger att jag har fått gåvan att skriva och att jag borde skriva en bok om mitt liv, men orkar jag verkligen det, orkar jag gå igenom minsta lilla detalj och få ner det på papper, går det ens att genomföra????
Jag vet inte, men tanken finns där ALLTID att jag borde i varje fall försöka.
Internet seegt som kola idag, skulle söka information.
Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå, ungefär som en maskros kan växa upp genom asfalten.
Maskrosbarn kan som vuxen utveckla en fungerande social tillvaro trots en extremt svår uppväxt i en dysfunktionell familj av multiproblem-karaktär.
Den klassiska bilden av föräldraskapet är en ensamstående psykiskt sjuk förälder med någon form av missbruk.
Inom familjen begås ofta övergrepp (våld i nära relationer) och barn utsätts för svår psykisk och ibland även fysisk misshandel.
Att benämna de barn som klarar sig som osårbara är missvisande.
Även om de överlever misären och även i många fall tar hand om och sköter om sina föräldrar blir de också känslomässigt skadade.
Familjens hemlighet innebär en social tortyr och där pågår något som omgivningen har liten eller ingen kännedom om.
Barnet är ofta ensamt och utsatt för den vuxnes oförmåga att klara sig själv och sin roll som förälder.
När en förälder i praktiken så grovt sviker sitt barn för det med sig svåra upplevelser som man sedan bär med sig.
Kluven flykting
Finns så många tankar i mitt huvud, hmm många av tankarna borde inte finnas där egentligen för de är ju egentligen inte mina problem.
Men jag blir orolig över framtiden, samtidigt är jag glad men samtidigt är jag inte det, helt enkelt kluven och vet inte vad jag ska säga, känns så fel att säga det jag egentligen vill säga.
Laddar mobilen, hittar inte min nya pinkod så nu måste jag ladda den så fort batterierna tar slut för annars kan jag inte få i gång den, inte för att det spelar nån större roll.
Vet inte om nått spelar så stor roll längre, känns bara som om man vore på flykt eller nått.
Önskar det fanns något som jag kunde göra för att göra allt bra igen för oss och andra, men det går inte.
Orken att hjälpa alla den finns inte, kan inte ens hjälpa mig själv längre men vem ska vara stark när jag inte är det.
Har bara för nån dag sedan pratat om det jobbigaste i mitt liv, det är därifrån all denna kluvenhet kommer ifrån, jag ångrar inte att jag går ut med sanningen men det hindrar inte att skammen och ångesten kommer som ett brev på posten någon dag efteråt.
Men jag blir orolig över framtiden, samtidigt är jag glad men samtidigt är jag inte det, helt enkelt kluven och vet inte vad jag ska säga, känns så fel att säga det jag egentligen vill säga.
Laddar mobilen, hittar inte min nya pinkod så nu måste jag ladda den så fort batterierna tar slut för annars kan jag inte få i gång den, inte för att det spelar nån större roll.
Vet inte om nått spelar så stor roll längre, känns bara som om man vore på flykt eller nått.
Önskar det fanns något som jag kunde göra för att göra allt bra igen för oss och andra, men det går inte.
Orken att hjälpa alla den finns inte, kan inte ens hjälpa mig själv längre men vem ska vara stark när jag inte är det.
Har bara för nån dag sedan pratat om det jobbigaste i mitt liv, det är därifrån all denna kluvenhet kommer ifrån, jag ångrar inte att jag går ut med sanningen men det hindrar inte att skammen och ångesten kommer som ett brev på posten någon dag efteråt.
söndag 8 augusti 2010
Funderingar
För nån kväll sedan kom jag på mig själv att göra en lite sjuk grej, det var medans jag satt (rättare sagt låg i soffan) och lyssnade till talboken på kvällen, detta har hänt flera kvällar i rad och jag märker det inte ens utan gör det helt på automatik.
Min man har haft sin rakhyvel liggandes på vardagrumsbordet några dagar och varje kväll har jag helt utan att jag själv märkt det, börjat leka med den, snurra den runt fingrarna, kollat in bladen och sånt.
Sista gången jag kom på mig att hålla på med rakhyveln, så vaknade jag som till när tanken nådde mig undrar var det gör ondast om man skär sig med den, helt sjukt jag vet.
Nu är jag nyfiken, detta är sjukt och jag borde veta bättre.
Min man har haft sin rakhyvel liggandes på vardagrumsbordet några dagar och varje kväll har jag helt utan att jag själv märkt det, börjat leka med den, snurra den runt fingrarna, kollat in bladen och sånt.
Sista gången jag kom på mig att hålla på med rakhyveln, så vaknade jag som till när tanken nådde mig undrar var det gör ondast om man skär sig med den, helt sjukt jag vet.
Nu är jag nyfiken, detta är sjukt och jag borde veta bättre.
lördag 7 augusti 2010
Svårt att förstå
The depression, panic disorder, social phobia, OCD and post traumatic stress disorder is only a small part of me.
Alla dessa är mina diagnoser, men de är fortfarande bara en liten del av det som är JAG och det verkar som om att det inte är någon som riktigt förstår det eller ens förstår att jag mår så dåligt som jag egentligen gör, det syns inte utanpå.
Jag ser ju alltid så glad ut, men det är ju bara en mask som jag bär för att dölja mitt riktiga JAG för det är ju inget som jag vill visa till någon egentligen.
Nu har Twilight febern blivit min räddning, det kanske låter sjukt men Twilight har blivit min räddning både böckerna och filmerna.
Själv klart är min man, min största räddning och mina vänner, vad vore jag utan någon av dem, INGENTING men ibland känns det som om jag skulle skrumpna ihop och om vinden skulle få tag i mig då, så skulle jag splitras i tusen och åter tusen bitar och blåsa bort med vinden, som sandkorn i en ökenstorm.
Jag har svårt att ta till mig nya människor, svårt att få RIKTIGA vänner.
Att jag någonsin skulle kunna få ett riktigt jobb, det är nog helt uteslutet med min problematik, vad kan man göra om och när man är/blir rädd för att umgås med människor man inte känner.
Man måste KÄMPA, men hur länge ska man behöva det??? Innan det blir normalt eller innan jag blir normal.
Men vad är då normalt???
Alla dessa är mina diagnoser, men de är fortfarande bara en liten del av det som är JAG och det verkar som om att det inte är någon som riktigt förstår det eller ens förstår att jag mår så dåligt som jag egentligen gör, det syns inte utanpå.
Jag ser ju alltid så glad ut, men det är ju bara en mask som jag bär för att dölja mitt riktiga JAG för det är ju inget som jag vill visa till någon egentligen.
Nu har Twilight febern blivit min räddning, det kanske låter sjukt men Twilight har blivit min räddning både böckerna och filmerna.
Själv klart är min man, min största räddning och mina vänner, vad vore jag utan någon av dem, INGENTING men ibland känns det som om jag skulle skrumpna ihop och om vinden skulle få tag i mig då, så skulle jag splitras i tusen och åter tusen bitar och blåsa bort med vinden, som sandkorn i en ökenstorm.
Jag har svårt att ta till mig nya människor, svårt att få RIKTIGA vänner.
Att jag någonsin skulle kunna få ett riktigt jobb, det är nog helt uteslutet med min problematik, vad kan man göra om och när man är/blir rädd för att umgås med människor man inte känner.
Man måste KÄMPA, men hur länge ska man behöva det??? Innan det blir normalt eller innan jag blir normal.
Men vad är då normalt???
fredag 6 augusti 2010
Fire and Ice
Some say the world will end in fire,
Some say in ice,
From what I've tasted of desire
I hold with those who favor fire.
But if it had to perish twice,
I think I know enough of hate
To say that for destruction ice
Is also great
And would suffice.
~ Robert Frost
Första inlägget
Första inlägget på min nya blogg och här kommer jag att kunna skriva om allt som stör mig mest i livet och det finns massor av sånt.
Jag är så less på vissa personer, deras lögner och allt annat som de tror att man tror på vilket jag ABSOLUT inte gör överhuvudtaget, men jag låter dem tro det.
Flera timmar varje kväll lyssnar jag på ljudbok, just nu lyssnar jag på "Ljudet av ditt hjärta"
Jag är så less på vissa personer, deras lögner och allt annat som de tror att man tror på vilket jag ABSOLUT inte gör överhuvudtaget, men jag låter dem tro det.
Flera timmar varje kväll lyssnar jag på ljudbok, just nu lyssnar jag på "Ljudet av ditt hjärta"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)