Maskrosbarnet, det är jag...den som hela tiden överlever, vad som än händer.
Jag tillhör väl inte det klassiska maskrosbarnet men allt annat stämmer, min pappa var alkoholist (periodare) och min mamma är psykotisk.
Har så länge jag kan komma ihåg alltid varit mera mamma till min mamma än tvärtom, inte gråta bara bita ihop och få det gjort och så tycker alla synd om mig för att jag är ett ensam barn (alla de som inte vet sanningen) och då säger jag: -Tacka Gud för det, hade aldrig velat se nån annan lida som jag gjort.
Trodde att jag kommit över den här delen i mitt liv, helt ärligt så trodde jag att jag hade förlikat mig med att, jooo så var det.
SOOO WHAT!!! men det var visst inte så enkelt *suck*
Egentligen vill jag bara skrika
FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN OXÅ kom över den här skiten nu då, hur länge ska du sitta och älta detta faktumet, det finns inget nån kan göra åt det inte idag, det som är gjort är gjort.
De där, jag vill inte ens kalla dem för människor eller män för en riktig man ger sig inte på barn, så enkelt är det.
Men jag då???
Vad duger det till att sitta och ens tro att de fattar att de förstört mitt liv, för de fattar inte det och det vet jag annars skulle de väl inte fortsätta i samma banor efteråt.
Helt ärligt så tror jag att den som var värst av dem, tror att han är svartsjuk på att jag är gift idag och att jag inte ens låtsas känna igen han längre, men varför skulle jag ens göra det??
Ibland när jag träffat han, har jag haft lust att ställa mig framför honom (låta honom göra som han alltid gör, klä av mig med blicken) och sedan fråga honom om han kommer ihåg våra hemliga stunder tillsammans då jag var ett litet barn, så att alla kan höra vilken slags skitstövel de beundrar och räknar som sin bästa vän.
Men vad vinner jag på det??
Gaaaaah, det finns så mycket som jag vill säga som jag borde få ur mig, men jag måste skriva det för jag kan inte prata om det, då kommer ångesten, kan knappast läsa helheten när jag är klar för då kommer ångesten krypande, river tag i mig med sina klor, så jag skriver och sedan låter jag det vara och kanske kan jag en dag läsa det också.
Många säger att jag har fått gåvan att skriva och att jag borde skriva en bok om mitt liv, men orkar jag verkligen det, orkar jag gå igenom minsta lilla detalj och få ner det på papper, går det ens att genomföra????
Jag vet inte, men tanken finns där
ALLTID att jag borde i varje fall försöka.
Internet seegt som kola idag, skulle söka information.
Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå, ungefär som en maskros kan växa upp genom asfalten.
Maskrosbarn kan som vuxen utveckla en fungerande social tillvaro trots en extremt svår uppväxt i en dysfunktionell familj av multiproblem-karaktär.
Den klassiska bilden av föräldraskapet är en ensamstående psykiskt sjuk förälder med någon form av missbruk.
Inom familjen begås ofta övergrepp (våld i nära relationer) och barn utsätts för svår psykisk och ibland även fysisk misshandel.
Att benämna de barn som klarar sig som osårbara är missvisande.
Även om de överlever misären och även i många fall tar hand om och sköter om sina föräldrar blir de också känslomässigt skadade.
Familjens hemlighet innebär en social tortyr och där pågår något som omgivningen har liten eller ingen kännedom om.
Barnet är ofta ensamt och utsatt för den vuxnes oförmåga att klara sig själv och sin roll som förälder.
När en förälder i praktiken så grovt sviker sitt barn för det med sig svåra upplevelser som man sedan bär med sig.
