Så sitter man här...har faktiskt länge funderat på detta, i mitt huvud har tankarna kring detta rasat rätt mycket och jag har varit rädd för att ta upp det i ljuset...men jag inser nu att jag helt enkelt MÅSTE få ut det och just nu spelar det ingen roll om jag förlorar nån vän pga det, det bevisar ju bara att de inte var en riktig vän.
Som alltid när jag sitter och ska försöka skriva ner något kommer frågan...men var ska jag börja?? en del säger börja från början, jag kan inte det för jag kommer inte ihåg saker på det sättet, alltså kronologisk ordning.
Snart 40 år och fortfarande rädd för mig själv och andra, speciellt män...visst det är ett under att jag är gift men min man och min bästa vän som också är mitt ex är en av de få män som jag litar på till 100%.
Det känns faktiskt rätt tungt att inse att jag snart är 40 år och blir rädd som ett litet barn i vissa lägen, man ska inte vara såhär när man snart är 40 år...eller det i varje fall vad jag tror, när man är snart 40 år ska man veta vem man är, kunna lita på sig själv och förstå varför man ibland gör si eller så...men det kan inte jag.
De flesta vet väl att min pappa var alkoholist när jag var liten, inget som skäms över eller känner skuld för längre...har gjort det förut och i väldigt många år...att min pappa drack rätt rejält och i perioder har säkert skadat mig mer än vad jag kanske tror...är idag helt emot allt som heter alkohol...men det som skadade mig mest, var nog inte det faktum att min pappa var full utan det är vad som hände då han blev full.
Min pappa har aldrig rört mig och det är jag så evigt tacksam över...visst jag hatade honom för att söp som ett svin och höll en vaken med sitt spyende och väntade på att jag eller min mamma skulle skura efter honom...utan det som jag anser skadade mig mest, det var hans suparkompisar och deras sexuella böjelser.
De var inte friska i huvudet om man säger så, det är man inte om man är intresserad av barn på det sexuella planet...anser i varje fall jag...men ingen som inte varit utsatt för sexuella övergrepp/våldtäkt vet vad det innebär...jag vet det för det var min vardag i över 15 års tid.
Jag är sällan bitter över det som hänt, men jag inser ju också att det inte är ett normalt liv som levt...jag vet inte när det började, har ju alltid varit tidigt utvecklad...ja, som om det skulle vara någon slags ursäkt...det är den enda ursäkten som jag någonsin fått i varje fall och inte förväntar jag mig att få något mera.
Mitt första minne av den här karaktären är jag 5 år gammal och min pappas sk arbetskompis smeker mina bröst...sedan blev det bara värre och värre.
Förväntar mig ingenting av dessa män...för i deras värld så har de inte gjort något fel...i deras värld är detta normalt.
Idag kan jag ibland ångra att jag aldrig satte dit dem...dagen då jag bröt mig lös ur deras våld...dagen då jag för första gången kämpade emot och samtidigt kämpade för mitt liv...dagen då en av dem åkte på en fet smäll...stackars sate som efter den dagen var livrädd för mig...men han hade ju i varje fall fått minst 10 år av mitt liv så det var väl på tiden att jag tog tillbaka det lilla som fanns kvar av mig.
Jag var 18 år då, min pappa hade minskat ner rejält med sitt supande då och jag tror att det var det som gjorde att jag orkade ta upp kampen för mitt liv...kunde han så kunde väl jag.
Det som idag gör mest ONT det är när jag berättar om mitt liv och folk frågar...men varför gjorde du inget?? eller jag i efterhand får höra att jag bara påstår en massa saker...jag påstår inte...jag VET.
Något som jag aldrig trodde då för över 20 år sedan är att jag 20 år senare fortfarande skulle må dåligt av det som hände mig då, för över 20 år sedan...jag trodde inte det.
För en tid sedan, var jag till min läkare på Vårdcentralen och han tyckte att jag skulle börja njuta av livet för att det sättet som jag lever på idag, det är bara slöseri med tid...hade jag då varit det minsta självmordsbenägen så hade han fått ett liv på sitt samvete...jag anser att man kan inte uttrycka sig hur som helst bara för att man är läkare...han har läst min journal, han vet att jag varit självmordsbenägen i många år.
Kommer ihåg så många saker så tydligt...en av dem är att jag skulle få en skinnjacka av min pappas suparkompis om jag gjorde honom en tjänst, först blev jag överlycklig och kunde inte fatta att jag skulle få en skinnjacka men ganska snabbt insåg jag oxå priset som jag skulle vara tvungen att betala för att få den...jag skulle hjälpa honom ensam att städa hans lägenhet...det blev ingen deal...för jag visste att det inte skulle bli mycket städa av.
Ni kanske då undrar men din mamma då...jooo, min mamma hon fanns där i utkanten någonstans och jag har alltid varit mera mamma åt min mamma än tvärtom...min mamma är och har alltid varit psykiskt sjuk och har därför aldrig kunnat vara där för mig, som en mamma ska vara...någon som ska skydda sitt barn emot allt ont.
Det tog många år innan jag insåg att det liv jag lever/levt inte är normalt...visst hade jag vänner vars föräldrar hade problem med spriten och så, så vissa saker tog jag nog för givet...ja, det liksom ska vara så men sedan så gick det upp för mig att, de var inte sexuellt aktiva emot sin egen vilja.
Kan jag förlåta dessa människor...ja, jag måste försöka för att själv orka med...men jag finner det så svårt...i kyrkan säger de att man ska älska alla...men tyvärr jag kan inte älska de som gjort detta emot mig...jag kan bara inte det.
Omöjligt men så säger folk att det finns inget som är omöjligt utan det omöjliga tar bara lite längre tid...men jag vet inte...jag vill kunna förlåta dem för det de gjort om inte så för att själv må bra, men det är som att jag inte kan göra det...som att jag älskar att skada mig själv genom att inte tillåta mig själv att älska, glömma och förlåta.
Frågan är då kommer jag någonsin att kunna glömma, det tror jag inte...tror inte jag kommer att glömma det jag kommer ihåg, det jag valt att förtränga, det kommer jag ändå inte ihåg idag.
Det var först meningen att jag skulle skriva detta på en annan sida men jag vet inte ännu om jag ska vara så öppen där och därför valde jag att lägga upp det här istället...men varför ska jag skämmas och vara rädd för sanningen...sanningen gör mig ju fri.
